Stoppa valfriheten!

- tilldelning är också individualisering

Om du är lika gammal som jag så kanske du minns gruppen Doktor Kosmos och deras "Stoppa valfriheten" från albumet Evas story (2000). Det är en titel som ligger i tiden nu när det ser ut som att vårt samhälle är på väg att rulla tillbaka några av de valfrihetsreformer som löpt amok med vår välfärd. Men det är inte bara i den stora världen utanför klassrummet som vi behöver vara vaksamma på valfrihetens pris.

Publicerad Av

Vid ett av LRs seminarier på Bokmässan 2018 lyssnade jag till tecknaren, författaren och skolpsykologen Frida Malmgren samtala med Åsa Fahlén. Ämnet för dagen var egentligen samspelet mellan bild och text, men osökt gled konversationen över till valfrihet och likvärdighet.

Malmgren varnade för att låta elever välja sin läsning alltför fritt och menade att oavsett hur mycket välvilja som ligger bakom en sådan valmöjlighet så blir resultatet ofta att skillnaderna mellan elever med olika förutsättningar förstärks. Lässvaga pojkar från hem med liten studietradition väljer boken om Zlatan och brådmogna unga kvinnor från medelklasshem med kulturellt kapital kastar sig över den senaste Augustprisvinnaren, om man så vill.

Att det förhåller sig på det viset är egentligen en självklarhet och man kan fundera över varför så många av oss så ofta släpper eleverna fritt, i stället för att med milt tvång knuffa dem i den riktning de behöver röra sig. Som LRs tidigare ordförande Bosse Jansson brukade formulera det: "Har du aldrig hört klassisk musik hemma så ska du få göra det i skolan, och har du aldrig hört rockmusik så ska du få göra det där. Det är en del av skolans kompensatoriska uppdrag."

Frida Malmgren (bilden tagen av signaturen caltex98 och licensierad under CC BY-NC 4.0)

Med avstamp i Pierre Bourdieus och Basil Bernsteins undersökningar uttrycker Uppsalaforskaren Donald Broady problemen med en alltför stor autonomi på följande sätt i artikeln "Bildningstankens krumbukter" (Svenska bildningstraditioner, 2012):

...särskilt elever ur de lägre samhällsklasserna missgynnas av en progressivistisk pedagogik av individualistisk sort. De behöver klara arbetsbeskrivningar, ordning och reda, prov och betyg. Medan de kulturellt bemedlade samhällsgruppernas barn tål och till och med drar fördel av otydliga eller outtalade direktiv.

och

Man tänker ofta fel om autonomin. Paradoxalt nog erbjuder ett maximalt autonomt kulturellt fält (i Bourdieus mening) minimal frihet åt de enskilda individer som befolkar detsamma.


Broadys fokus är förvisso inte klassrummets pedagogik så mycket som skolsystemens ramar och regelverk men hans lösning på den paradox han presenterar är ändå värd att begrunda - "ett tillräckligt mått av autonomi". Det är den förutsättningen han ser som den bästa odlingsmarken för den klassiska bildningstanken. Lagom är bäst, ja vi har hört det förut. Men hur uppnår man då detta "lagom"?

Svaret är "det där som den moderna skolan inte tillåter oss att göra" - att utgå ifrån kännedom om individen. Idealet vore att vi lärare tillsammans med varje elev hann gå igenom de faser som Lotta Jons i smått sakrala termer beskriver i avhandlingen "Till-tal och an-svar" länk till annan webbplats : en första fas under vilken läraren ställer sig till förfogande för och hörsammar eleven, en andra fas under vilken läraren kärleksfullt leder eleven samt en tredje fas under vilken läraren utmanar eleven eller tillfogar henne ett öde. Till vardags använder vi så klart mycket enklare ord för det hela. Vi säger att vi behöver lära känna våra elever, att vi behöver anpassa undervisningen och att vi behöver pröva dem utifrån deras förutsättningar.

Faktum är att vad allt detta kokar ner till - Frida Malmgrens tankar om läsning, Bosse Janssons om musik, Donald Broadys om tillräcklig autonomi och Lotta Jons om undervisningen som helig dialog (liksom Skolverkets modell för bedömning och betygssättning för den delen) - är att framgångsrik undervisning är en väl avvägd respons på elevens förutsättningar. Flitiga Lisa kan oftast själv göra ett klokt bokval och kaxiga Kevin vinner oftast mer på att presentera om Schubert än om Slayer, men för att ge dem just det mått av frihet som verkligen frigör dem så behöver deras lärare känna dem.

Det luriga och förföriska är dock att på kort sikt är full frihet så mycket enklare och billigare än lagom frihet. Full frihet kräver inte kostsamma begränsningar av klasstorlekar och inte heller dyrbara läromedel. Full frihet kräver inte kärleksfulla konfrontationer eller obekväm omtanke. Full frihet lämnar eleven där hon är med det hon har, ensam, ifred och ostörd. Men på sikt blir kostnaden för full frihet hög, både för individen och samhället, och särskilt för dem som har den sämsta utgångspunkten. Det vet vi nu, med all säkerhet.

Därför får vi inte vara bekväma eller dumsnåla. Därför måste vi bygga både samhälle och skola kring idéerna om lagom frihet och tillräcklig autonomi. Därför är det dags att spela Doktor Kosmos "Stoppa valfriheten":


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla