Tossig maskulinitet

- könsroller och normer i Almqvists Det går an

Carl Jonas Love Almqvists Det går an (1839) är ett verk som nog riskerar att falla ur vår informella kanon. Jag minns att jag upplevde romanen som ganska plågsam när jag själv konfronterades med den i skolbänken i början av 90-talet och med tanke på den negativa utvecklingen av elevernas läsförmåga sedan dess, samt det snart 200 år gamla språket, så är den nog inte mindre utmanande för dagens gymnasister. Ändå finns här guldstoft som det är mödan värt att vaska fram, särskilt för den som vill studera normer i både språk och beteende.

Publicerad Av

Material

Hos Litteraturbankenlänk till annan webbplats finns mycket material om Almqvist och Det går an att hämta, bland annat romanen i frågalänk till annan webbplats. Värt att notera är att den innehåller ett mycket informativt förord, signerat Johan Svedjedal, som kan utgöra ett fint komplement till de moderna läroböckernas snuttifierade redogörelser. Och för den riktige entusiasten så erbjuder Almqvistsällskapetlänk till annan webbplats möjlighet till både fördjupning och aktiviteter.

Teman och fokus för undervisningsmomentet

Det mest kända avsnittet ur Almqvists omtvistade roman är avslutningen: Går det an, Albert? Han sade ändå intet. Men i hela uttrycket af hans ansigte låg detta svar: Det går an! Många som aldrig ens läst boken kan citera det och känner till den hetsiga debatt kring vad som går (och inte går) an som följde på verkets publicering. Men färre känner till hur den korta berättelsens långa resa började, och det är just denna början jag vill ta fasta på och högläsa tillsammans med klassen medan vi diskuterar vad vi kan lära oss om normer, kön, klass och språk. För utan att förstå vilken miljö Det går an utspelar sig i och publicerades i så är det svårt att fullt ut uppskatta Saras, Alberts och författarens styrka och mod.

Läsning och samtal

Innan vi börjar så får eleverna till läxa att läsa om Almqvist och Det går an i vår lärobok så att de har en viss förförståelse. Det är en fördel om eleverna känner till något om romanens handling och om den kalabalik den orsakade, både i den allmänna debatten och i författarens liv. Det är vidare bra om de känner till något om Saras bevekelsegrunder för att motsätta sig äktenskapet, det vill säga familjebakgrunden och tvånget att underordna sig mannen. Den här listan med viktiga årtal från Fredrika Bremer-förbundetlänk till annan webbplats har varit till god hjälp med den sista punkten.

Det går an innehåller också en raffinerad kritik av det näringsförbud som rådde fram till 1853 och som skulle behandlas i riksdagen året efter romanens publicering. Av detta märks inte mycket i inledningen annat än det idag mycket märkliga i att Sara har med sig ett pass som hon lämnat till kaptenen under resan och därför har jag valt att strunta i att dra i den tråden.

Del 1 - Passagerarna

När eleverna har den förförståelse som krävs dyker vi in i texten och jag högläser från det ögonblick då Sara Videbäcks moster precis missat båten. Ganska snart får vi skratta åt Alberts löjligt "tuppiga" närmanden men först möter vi båtens mer förnämliga passagerare och får veta varför de är likgiltiga inför Saras lågmälda desperation:

Dock väckte det en viss, ehuru hastigt öfvergående rörelse hos de resande, då de hörde ett par halfva utrop: ”Moster! Moster!” ifrån en ung passagererska på fördäcket, hvilken tycktes för skam skull icke vilja ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hafva blifvit skild från en sin slägting, troligen ett påräknadt och för henne angeläget resesällskap.

Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som köpt biljetter till salong, akterdäck och skans, fråga ej särdeles efter hvad som händer pöbeln derframme på fördäcket. De ”bättre” resande utgjordes denna gång af äldre herrar, nästan allesammans med ledsamma ansigten. De åtföljdes af fruar och barn, icke just små barn, men i den gängliga åldern, då naiveteten förgått, och ännu icke efterträdts af känsla och förnuft. Alla sådana menniskor äro högst egoistiska, och det af begripliga skäl. De der väl ”uppfostrade” barnen äro vanligen så ur stånd att hjelpa sig sjelfva, att de i hvarje ögonblick ropa på hjelp: än har kängbandet lossnat, än en handske fallit i sjön, än äro de hungriga, än törstiga, och hela verlden står för dem i olag. Deras mödrar hafva således mycket besvär, utom all möda de måste göra sig med sina egna kroppar för att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna; och familjefäderne, slutligen, de söka väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men äfven detta tyckes knappt förslå. De kunna ej egna mycken uppmärksamhet åt andra, emedan de hafva nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina barn; och framför allt måste de med stor omtanka öfverlägga hvad de må våga förtära om bord, för att icke bli alldeles kaput: allt af den naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man ständigt åtkomlig för hvad som helst, och mår gerna illa både af hvad man äter, och af hvad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu lemningar af choleran i minnet. Icke underligt då, att hvar och en blott tänkte på sig sjelf, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle hafva anstått en romersk senator, öfverlade, begrundade, rådslog, och slutligen, så vidt möjligt var, afgjorde planen för sin mat och öfriga vigtiga omständigheter under resan.

Om ibland salongspassagerarne befunnits någon mansperson af yngre och ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om den stackars personen på fördäcket, som blifvit skild ifrån sin moster; åtminstone hade han utgrundat huru hon såg ut, och frågat hennes namn.

Ord att förklara

Pöbellänk till annan webbplats

Värt att uppmärksamma

Författaren använder ordet "passagererska". Vad tänker du om det idag? Finns det liknande ord som fortfarande används?

Författaren nämner att många ännu hade lämningar av koleran i minnet. En kraftig koleraepidemi hade brutit ut i Stockholm 1834. På Stockholmskällanlänk till annan webbplats går det att läsa mer om detta.

Frågor att diskutera

Författaren har satt orden "bättre och "uppfostrade" inom citattecken. Varför det?

Varför intresserar sig ingen av de "bättre" passagerarna för Sara?

Vilka anledningar kan finnas till att mosterns sällskap är så viktigt för Sara?

Del 2 - Albert

"Tack och lov" finns det, i brist på gentlemän av bättre sort, en ung man på båten som intresserar sig för Sara och hennes situation:

Denna gång egde ibland det ”bättre” folket på Yngve Frey ingen dylik mansperson rum. Men ibland fördäckspassagerarne befann sig en lång och vacker Underofficerare – ja, utan förbehåll sagdt, en Sergeant – som, antingen af penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa icke frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock med en och annan af salongsfamiljernas medlemmar. Han afvisades icke af dem: ty hans mustascher voro mörka, uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att icke misshaga fruarna; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäme och stele herrar-fäderne tilläto sig gå in i samtal med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att ej stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om ej en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.

Ord att förklara

Däckpassabel - passagerare som betalar en lägre avgift och under resan får uppehålla sig på (för- o. mellan)däck, men inte i salonger eller hytter.

Tschakotlänk till annan webbplats

Frågor att diskutera

Albert, som den unge sergeanten heter, är en av få som kan röra sig fritt över hela fartyget och samtala med vem som helst av passagerarna. Varför kan han det?

Tschakot från Armémuseum (Creative Commons CC-by Armemuseum)

Del 3 - Sara

Albert blir både intresserad och frustrerad av den attraktiva Sara Videbäck. Vem, eller rättare sagt vad, är hon?

Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblifvit henne, som skilts ifrån sin moster, och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid afresan stått i en liten nätt fruntimmershatt af hvit kambrick, men efter en stund låtit hatten försvinna af hufvudet, visande sig i stället nu med en silkesschalett öfver hjessan, såsom ”jungfrur” bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i hvilketdera fallet, huru kom det sig, att hon bytt om hufvudbonad?

Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började allt mer och mer hålla sig på fördäcket – dit han också rättvist hörde – och öfvergaf allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig förefaller, sade han till sig sjelf, att denna vackra flicka är mamsell – ifrån någon landsort troligen – och befinner sig på väg att fara hem, åtföljd och skyddad af en äldre slägting, men som af sin kaffekopp hindrades att i tid nedhinna till ångbåten. Då detta mötte, bortlägger flickan hastigt utseendet af mamsell, genom hattens aftagande, så att hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med de öfriga 4 à 5 jungfrurna här framme på fördäcket, hvarefter hon som sådan kan resa fram, hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan moster.

Grundligt tänkt eller icke, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla uppträde. Det förekom honom alltid oafgjordt, om flickan vore bättre eller sämre folk i sig sjelf; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin mörkblå kapott.

Ord att förklara

Kambriklänk till annan webbplats

Mamsell - ogift kvinna av medelklass

Jungfru - ogift kvinna av lägre klass

Värt att uppmärksamma

Är språkliga etiketter som mamsell och jungfru viktiga för hur vi uppfattar världen? Kan vi förändra hur vi uppfattar världen genom att förändra språket?

Vad tänker du om ordet "fruntimmer"?

Frågor att diskutera

Albert verkar inte riktigt kunna bestämma sig för om Sara är "mamsell" eller "jungfru". Varför är det så viktigt för honom, tror du?

Albert läser in en hel del i Saras byte av huvudbonad. Vad är det för slutsats han drar?

Del 4 - Albert till undsättning

I detta avsnitt nystar Albert lite stalker-aktigt vidare i gåtan Sara Videbäck och upptäcker att de är "likadana." Hans märkliga förhållande till mat, hans spattiga interjektioner och hans tendens att bossa runt restaurangpersonalen för att ingjuta mod i sig själv visar sig för första gången.

Han gick ned till kaptenen för att hemta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befans hon heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig deraf, att hon hade pass med sig – som annars ångbåtsresande sällan medföra – och att hon egt ordningssinne nog, att åt kaptenen under resan aflemna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.

Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen – märk matsalongen! det är den, dit äfven fördäckspassagerare, åtminstone de af tillräckligt mod och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderne. Det var nu ungefär frukosttid; eller kunde lätt bli det, ifall man reqvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping – det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklass. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke – men icke heller rigtigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se – tag hit en biffstek!

[...]

När biffsteken slutats, fortfor han för sig sjelf: Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Hvad är par exemple jag för en? Icke soldat. Icke officer. Icke sämre folk, och icke rigtigt bättre heller. Låt mig se – djefvulen – tag hit porter!

Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade djupt in i venstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! tänkte han, Sara Vid- Vid- har ingenting ätit på morgonen. Jag har lust gå upp på däck och märka till, om hon kan talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan dricka? – Sergeantens tankegångar (nu som förut litet irrande) slöto sig icke heller denna gång, utan upplöstes i en paus. Stöflarne besågos och funnos blanka, tschakot’en renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, ”slanka” krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sigte på fartygets förstäf.

Frågor att diskutera

Albert försöker göra sig så presentabel och attraktiv som möjligt inför det stundande mötet med Sara Videbäck. Vilka ideal är det han försöker att leva upp till? På vilket sätt?

Kanske borde Albert ha läst den här boken innan han närmade sig den moderna Sara Videbäck?

Del 5 - Nederlag

Den målmedvetna, för att inte säga målstyrde, Albert hittar Sara på fördäck i full färd med att förhandla med en dalkulla om priset för två tagelringar. Han bestämmer sig för att erbjuda en galant gest:

Sergeanten steg nu muntert fram och sade: ”tillåt, mamsell Vid- (han hejdade sig) – tillåt, hm, att jag köper de der två tagelringarne af den stackars dalkullan.” Han lade en 12-sk. i dalkullans hand, och tog utan vidare omständigheter de begge svart-och-hvita ringarne, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den chaira såg litet förundrad upp på militären. Men han, icke brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt; gaf henne den och sade: ”Var det icke denna, som mamsell Sar- hm – var det icke just den här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag sjelf behåller den andra.”

Flickan såg på honom med – som han tyckte – ganska vackra ögon. Ringen, som han sträckte henne, tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade hon skulle sätta den på fingret, som hon sjelf ärnat den åt, märkte han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och släppte ringen i sjön.

”Prosit sergeant!” sade han till sig sjelf, då han varseblef denna rörelse. ”Det vill så mycket säga, som att jag är ordentligt afbiten! – Bravo junker! hvarföre skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och ville vara okänd? – man kallar en sådan Du, snarare, om så skall vara – och hvarföre bjuda en obekant flicka en ring? – och det på ett däck! – fy, skock! Albert!”

Han gick till den motsatta relingen och kastade den andra tagelringen, som han redan satt på sitt eget finger, äfven i sjön. Dervid spottade han på salutkanonen, som låg här nära vid. Så gick han ett slag öfver däcket fram till skansen, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han kom midt emot den chaira okända, som stod och såg på machineriets rörelse.

”Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.”

Först ett skarpt mätande ifrån topp till tå, straxt derefter likväl ett knappt märkbart, men ganska godt leende, en fint sprittande mine, var hennes svar. – ”Är ringen i sjön? åh då!” tillade hon.

Jag hoppas en gädda har redan slukat honom, sade sergeanten.

”Min tog en stor aborre.”

När nu – återtog sergeanten och böjde hufvudet – gäddan slukar aborren, som jag hoppas snart sker, så komma ändock de begge ringarne att ligga – – under samma – – hjerta! – Det sista uthviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vende sig tvert bort utan att svara, och blandade sig med de öfriga jungfrurna.

”Prosit junker!”sade han till sig sjelf. ”Afbiten på ny stat! Och hvarför tala om hjerta? och på däck! Men ett fägnar mig, hon misstyckte icke att jag vågade ett du till henne. Fördenskull och alltså, aldrig mamsell mera.”

Ord att förklara

Chaira - skära

Frågor att diskutera

Albert hejdar sig mitt i en mening. Varför?

Varför tror du att Sara reagerar som hon gör på Alberts försök till kontakt?

Albert blir besviken men en sak är han glad över. Vadå?

Del 6 - Salt i såren

Albert köper en cigarr och placerar sig elegant på däck i närheten av Sara, blir avspisad på nytt och tröstar sig med mat:

Han gick ner i matsalongen och handlade sig en cigarr, den han ock påtände, kom ånyo upp, satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.

Han märkte den behagliga glasmästardottern flere gånger gå sig liknöjdt förbi, stundom jemkande på den chaira silkesknuten under hakan, och tummande de gentila halsduksspetsarne, som föllo ned öfver bröstet. Hon talade lifligt med de andra jungfrurna, och syntes högst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i verlden, tog slut. Sergeanten kastade den lilla stumpen, hvari ännu eld satt qvar, bort ifrån sig, med afsigt att få honom i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott hann ett stycke fram på däcket, låg der och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste, blanka känga på sig, och trampade ut honom, så att han slocknade tvert. Sergeanten höjde sina ögon ifrån foten upp till personen, och såg den chaira. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp ifrån sin koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: ”Tack, söta jungfru! min cigarr förtjente väl icke röras af jungfruns vackra fot – men – ”

En kall och afvisande mine var svaret, hon vände honom ryggen och gick.

”Så må fan ta henne” – med den tanken hoppade sergeanten rodnande och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörn, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han, och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru – det fördrog hon lika litet som då jag förut skällde henne för mamsell –
Rackartyg!

Han var icke ensam i salongen, och talade derföre hvarken högt eller halfhögt. För att dockhastigt visa både sig sjelf och de öfriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: smörgås med salt kött på! och det genast!

Frågor att diskutera

Sara verkar varken gilla titeln mamsell eller jungfru. Vilket tilltal har hon accepterat? Vad signalerar detta?

Del 7 - Manligheten återupprättad

Albert har dragit sig tillbaka till matsalen där han tar ut sin frustration på personalen:

Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka. ”Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt bröd!”

Lydig och beskedlig gick hon med brickan tillbaks och afsatte sina knäckebrödssmörgåsar vid skänken.

”Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre!”

Glaset slogs uti och sattes på brickan, jemte en ny smörgås på ett helt
franskt bröd.

”Är jag gjord att gapa öfver ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har man det vettet att klyfva franska bröd, och breda smör på hvarderahalfvan!”

Skänkjungfrun gick åter tillbaks, tog en knif och började klyfva
smörgåsen.

”Jag ber – satans – var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyf det, och bred smöret på hvardera insidan, var så god. Der sitter ju smör ren på utsidan? Tag ett nytt bröd! Hvad man får vänta! Anfäkta – kasta bort alltihop, jag är icke hungrig.”

Mamsellen vid skänken mumlade litet hvasst om förnäma resande. Detta tyckte sergeanten icke alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarne. Jag har beställt dem, sade han, se här pengar.

Frågor att diskutera

Albert är på dåligt humör men något får honom lite gladare. Vad? Vad säger det om Albert?

Avslutning

Det går an kan sättas in i en hel rad perspektiv. Det är en tidig realistisk roman och en tidig feministisk roman. Den är en politisk roman och en roman som visar att litteraturen kan, eller i all fall kunde, förändra verkligheten. Den är en roman som visar att normer behöver utmanas och ibland trotsas, men författarens öde är ett bevis på att den som gör det ofta får betala ett högt pris.

I min undervisning har jag valt att fokusera just på normbrytandet och lyft fram några av de modiga män och kvinnor som tillsammans med Almqvist långsamt knuffade det konservativa Sverige in en mer modern riktning, män som Lars Johan Hierta och kvinnor som Fredrika Bremer och Wendela Hebbe. Men vi har också, för balansens skull, läst om och i Dostojevskijs Brott och straff och tagit fasta på att alla normer inte är av ondo, och vi har följt med Jean och fröken Julie in midsommarnatten för att undersöka vad normens bojor kan göra med dem som inte är tillräckligt starka för att slå sig fria från dem.

För styrka är något som krävs. Och mod. Albert hittar genom sin kärlek till Sara Videbäck styrkan att sätta sina traditionella principer och sin manliga prestige åt sidan. Och även om han under romanens gång aldrig finner modet att säga det rent ut så "låg i hela uttrycket av hans ansikte detta svar: Det går an!"

” Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping – det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklass. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke – men icke heller rigtigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort.”

Ur Carl Jonas Love Almqvists Det går an


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla