Veckans stycke

- en fullständigt ooriginell idé (men kanske bra ändå)

Mina elever behöver öva sina skriftliga färdigheter mer än vad de får idag och jag behöver hitta ett sätt att hålla, dag ut och dag in. Det är en svår ekvation att finna en lösning till, det tror jag att alla svensk- och engelsklärare erfarit. Men kanske, bara kanske, kan ett så banalt upplägg som "veckans stycke" förbättra skrivundervisningen utan att jag behöver slå knut på mig.

Publicerad Av

Syfte

Ett stycke i veckan, 100 - 200 ord, det låter inte som särskilt mycket. Får eleverna dessutom 20 minuter av lektionstiden för att skriva sina stycken så blir det inte en särskilt stor påfrestning för dem, men ändå, när läsåret är slut så kommer de att ha skrivit 3000 - 6000 ord och gjort en stor del av det nötningsarbete som är nyckeln till framgång i all färdighetsträning.

Det är självfallet inte mängden ord eller stycken i sig som är det väsentliga, det egentliga målet, utan det är den kvalitet som idog övning kan bidra till att mejsla fram. Just mängden torde dock leda fram till ett rikt kompletterande underlag till de få längre texter som vi lärare mäktar med att ta in och behandla i dagens söndereffektiviserade skola.

Språk & struktur

Det är på det språkliga planet jag hoppas på att veckans stycke ska ge störst utveckling. Att skriva så kort och så ofta borde skapa goda möjligheter att arbeta med grundläggande modeller för hur ett stycke kan utformaslänk till annan webbplats, textbindning, användande av kärnmeningar, variation i meningsbyggnadenlänk till annan webbplats, interpunktion och satsradning, de/dem och sin/deras och alla de där bitarna som kan vara kluriga att bemästra. Det fina med mängden stycken är att den tillåter oss att fokusera på en eller två pusselbitar i taget, vilket är en förutsättning för en fungerande kamratrespons och, i förlängningen, självreflektion.

Innehåll

Trots att det är den språkliga utvecklingen som utgör kärnan i upplägget så kan veckans stycke också fylla en viktig pedagogisk funktion innehållsmässigt, i alla fall om jag lyckas väl med att knyta de ämnen vi skriver om till kursens centrala innehåll. Då blir skrivandet ett effektivt medel för att befästa kunskaper som eleverna i annat fall skulle behöva ägna tid och energi åt att tillskansa sig på annat sätt. Att tvinga ner ens tankar om ett ämne på pränt är ju ett beprövat sätt att lagra dem i minnet och veckans stycke kan förhoppningsvis lägga grunden för en god vana hos eleverna.

Stil & genre

En annan möjlighet som jag vill utforska är att ställa en del av dessa veckans stycken i genrepedagogikenslänk till annan webbplats tjänst och låta eleverna öva sig i att återskapa det språkliga mönster som kännetecknar olika texttyper med hjälp av valda delar av cirkelmodellenlänk till annan webbplats. De tillvägagångssätt för bearbetning och respons som jag vill föreslå här nedan lutar sig också i mångt och mycket mot genrepedagogikens metodik, liksom idén om att använda skrivträning som ett sätt att fördjupa sig i ämnet.

Bearbetning och respons

Det finns ingen möjlighet för mig som lärare att leverera den typ av återkoppling som mina ambitiösa och betygsmedvetna elever kommer att efterfråga på veckans stycken. Det är lika bra att vara tydlig med det från början. De vill, med väldigt få undantag, att jag ska markera allt som kan förbättras i varje uppgift och betygsätta den från F-A och det går bara inte, om det ens är önskvärt. En utmaning blir därmed att hantera deras förväntningar och skola dem in i ett nytt sätt att arbeta.

Detta "nya" sätt kommer inledningsvis att vila tungt på två ben, modellering och kamratrespons, men över tid så är målet att ett tredje ben, självreflektion, ska bli det bärande.

Modelleringen sker på tre olika sätt. I ett första skede förser jag eleverna med modelltexter, i ett andra jämför de sina försök att återskapa modellerna med varandra i mindre grupper och i det tredje steget lyfter jag fram en till tre elevlösningar som varit särskilt framgångsrika för hela klassen.

Kamratresponsen, som utgör det andra skedet ovan, behöver inledningsvis vara hårt styrd så att eleverna fokuserar på rätt aspekt när de återkopplar till varandra. Över tid ersätts detta steg allt oftare av självreflektion med målet att eleven undan för undan ska utveckla förmågan att själv bedöma kvaliteten på sina texter och på sitt skrivande i stort.

För att då och då lyfta blicken från de enskilda uppgifterna kan det vara en god idé att ge eleverna lektionstid till att se över de stycken de producerat och jämföra dem med de modelltexter som vi lyft fram. Inom vilka områden har de lyckats bäst? Vilka utvecklingsområden kan de se? En sådan översikt kan med fördel göras inför en större skrivuppgift och då kanske till och med ligga till grund för min återkoppling på denna.

Avslutning

Det är så här jag hoppas på att utveckla min skrivundervisning till något både bättre och mer hållbart. Två saker oroar mig dock, kommer jag att svika de allra svagaste eleverna, de som är i allra störst behov av lärarstöd, och kommer jag att orka hålla emot elevernas förväntningar på traditionell återkoppling på varje uppgift? I någon mån handlar det nog om att våga, att inte göra det som känns tryggt utan att göra det som jag tror är rätt, eller i alla fall bäst, givet förutsättningarna.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla