Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?

Det normkritiska tänkandet och agerandet är en förutsättning för att skolor alls ska kunna bedriva ett lyckat främjande och förebyggande likabehandlingsarbete

Publicerad Av

Ofta känns det som att jag upprepar saker som redan har sagts när jag skriver eller föreläser om hbtq, normer och likabehandling. Men kort efter att jag tänkt den tanken inser jag vikten just av att upprepa sig. Varje gång jag har skrivit något hbtq-relaterat eller fört frågor om likabehandling på tal kommer nämligen mothuggen, ifrågasättandet, bagatelliserandet från de som tycker att annat är så mycket ”viktigare” än allas lika värde.

Just därför kommer jag idag, och faktiskt även i några kommande inlägg, att upprepa mig en hel del angående det här med normer och normkritik. Dels för att jag lovade det i ett tidigare inlägg, då jag skrev om att likabehandlingsarbete inte kan göras i det tysta, dels för att ett stort gäng lärare efterfrågade just detta då jag bad om deras önskemål på twitter och dels för att jag är övertygad om att de allra flesta inom skolan inte förstår normkritikens betydelse och innebörd.

Normkritik. Lite av ett modeord, eller hur? Alltfler slänger sig med begreppet; ett fåtal för att de tänker och arbetar normkritiskt, rätt många för att de tror att de arbetar normkritiskt och vissa enbart för att raljera över och totalt förkasta detta tramsiga påfund. Men vet ni? Det normkritiska tänkandet och agerandet är, hävdar jag bestämt, en förutsättning för att skolor alls ska kunna bedriva ett lyckat främjande och förebyggande likabehandlingsarbete; ett arbete som på sikt också förändrar hela vårt samhälle.

Att (sociala) normer kan sägas vara oskrivna regler för hur vi ska vara och förhålla oss till vår omvärld, till varandra och oss själva känner nog de flesta till. Det handlar om allmänt delade uppfattningar om att det är smidigast att stå i kö för att få betala i affären eller att man gör bäst i att inte spotta sin samtalspartner i ansiktet. Normer som (för det mesta) skapar trivsel, ordning och reda i allas vår vardag, helt enkelt. Samma sak gäller naturligtvis i ett klassrum – där några av dessa normer dessutom blir till skrivna regler: Alla ska lyssna på den som talar, räck upp handen för att få ordet, ha alltid med rätt material till lektionen, stäng av mobilen under lektionstid...

Så har vi även normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv - för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.

Jag talar förstås om normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, ålder, klass, kroppsstorlek... och så vidare. Och det är dessa normer, normer som skapar avvikare, som normkritiken fokuserar på; som normkritiken vill synliggöra, granska, problematisera och förändra. Just den här bloggen syftar som bekant till att lyfta hbtq-frågor i skolan och fokuserar därmed främst på köns- och sexualitetsnormer, men analysen går att använda betydligt bredare än så.

Är ni med så långt? Kanske en upprepning, som sagt, men med detta i bakhuvudet får ni i kommande inlägg veta mer om vad normkritiken syftar till och vad den absolut inte syftar till, ni kommer få läsa om problemet med tolerans och givetvis väntar även ett och annat handfast tips.

(Källor utöver mitt eget huvud: Wikipedia/Social normlänk till annan webbplats samt det ypperliga pedagogiska materialet BRYTlänk till annan webbplats.)


Sanna Mac Donald

Språklärare

Mejla