Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är

Att förstå vad normkritik är och syftar till, men också vad normkritik inte är - utifrån kön och sexualitet,

Publicerad Av

I mitt förra inlägg slog jag fast att normkritik är ett begrepp som ofta missförstås och misstänkliggörs. Detta är något jag kommer prata mer om nu, med målet att få såväl nyfikna som skeptiker inom skolan att förstå framför allt vad normkritik är och syftar till, men också vad normkritik inte är. Jag fokuserar som vanligt på normer kring kön och sexualitet, eftersom den här bloggen handlar om detta – ni kan dock själva testa att byta ut ”kön” och ”sexualitet” mot ”hudfärg”, ”ursprung” eller ”funktionsförmåga”, till exempel.

Personer skeptiska till normkritik får ibland för sig att normkritiken är ute efter att göra alla människor likadana, att den vill sudda ut skillnader mellan oss. I den uppfattningen ingår samtidigt en syn på att samhället som det ser ut nu tillåter och bejakar människors olikheter. Jag hävdar naturligtvis bestämt att inget av detta stämmer: Vårt nuvarande samhälle låter nämligen inte människor att vara olika - tvärtom. Normkritikens uppfattning är heller inte att alla människor i grunden är eller bör göras exakt likadana - tvärtom.

En gång för alla alltså: Nej, målet med normkritik är inte att alla ska börja klä sig i beige kroppsstrumpa (eller för den delen att alla killar ska ha rosa och alla tjejer blått). Nej, alla måste inte be om att få omnämnas som ”hen”. Nej, vi normkritiker vill inte förbjuda heterosexualitet, och vi tror inte att exempelvis homosexualitet är lika vanligt som heterosexualitet.

Okej?

Det absolut viktigaste för normkritiken – för normkritikern – är att få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på. Detta kan vi lärare bland annat göra genom att iaktta hur vi (omedvetet) befäster heterosexualiteten som norm i vårt klassrum eller hur vi, enbart utifrån elevers namn, antar att de identifierar sig med ett visst kön och därmed har specifika egenskaper, intressen och svårigheter.

Normkritikern är väl medveten om att alla inte följer normen. Den är också medveten om att alla som ser ut att följa normen kanske inte gör det (eller trivs med att göra det) egentligen. Den är medveten om att normen kan verka pressande på individer, att den skapar ångest och ohälsa hos den som kämpar för att passa in och hos den som inte lyckas passa in. Normkritikern är framför allt medveten om hur normer ger vissa förtur och tolkningsföreträde – ute i samhället, men också inom skolans väggar – medan andra ständigt åsidosätts och i mer eller mindre utsträckning riskerar att drabbas av diskriminering, orättvisor och kränkningar (om de ens vågar vara sig själva fullt ut).

Målet för den lärare som arbetar normkritiskt är att i första skedet skapa ett öppnare och mer jämlikt klassrum där alla elever räknas, får ta plats och mår bra – och på sikt att bidra till ett öppnare och mer jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter och där ingen utsätts för förtryck på grund av hur den ser ut, hur den definierar sig eller vem den väljer att leva tillsammans med.

...och i nästa inlägg kommer jag förklara varför det är just normkritik vi ska tala om, och inte tolerans.

Mer inom ämnet


Sanna Mac Donald

Språklärare

Mejla