Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans

Jag tar upp tolerans och ställer detta begrepp och förhållningssätt mot normkritiken.

Publicerad Av

Nu är det dags för den tredje delen av fyra i min lilla följetong om normkritik. Ni som har hängt med hela vägen har numera stenkoll på vad en norm är samt vad normkritik är och vad det absolut inte är. Här tänkte jag prata om tolerans och ställa detta begrepp och förhållningssätt mot normkritiken. Såväl utgångspunkten som slutsatsen i inlägget är att tolerans och toleranspedagogik inte är något eftersträvansvärt när vi talar om skolans likabehandlingsuppdrag (trots att det ju står i läroplanen att vi ska fostra ”toleranta medborgare”...).

Som öppet lesbisk har jag vid flera tillfällen från heterosexuella personer fått kommentarer som ”jag har verkligen inget emot homosexuella” eller ”det är helt okej/jättecoolt att du är lesbisk!” Utöver det faktum att sådana kommentarer ofta efterföljs av ett ”men...” och sedan en oönskad åsikt (gärna förklädd som ”fundering”) om homosexuellas leverne/utseende/rättigheter/sexliv så känns eftersmaken av den inledande kommentaren ganska besk. För vad ska jag svara? Ska jag le glatt och säga ”tack”, ”vilken tur” eller ”vad glad jag blir”? Eller ska jag bemöta den heterosexuella personen likadant och säga ”jag har ingenting emot heterosexuella heller...”?

Nej, det blir faktiskt rätt fånigt – och anledningen till detta är inte så värst svår att få syn på: Maktförhållandet är ojämnt i den här situationen. Den heterosexuella personen besitter ett privilegium som jag saknar. Hen är norm i vårt samhälle, jag är avvikaren – och en avvikare kan inte riktigt ”tolerera” en normperson, eftersom hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt.

Att tala om och jobba för tolerans i skolan känns därmed ganska unket, för vem är det som ska tolerera vem? Bör vi inte istället eftersträva ömsesidig respekt för varandras olikheter?

I den är bloggen fokuserar vi på h, b, t och q, det vill säga frågor som rör sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Syftet är att stärka hbtq-personers ställning i skolan och på sikt i hela samhället, men ska vi göra det genom att diskutera hur det är att vara hbtq? Prata om tolerans gentemot hbtq-personer? Diskutera huruvida hbtq-personer bör få tillgång till det ena eller det andra som heterosexuella cispersoner alltid har haft tillgång till och i den diskussionen hoppas att eleverna kommer fram till det mest toleranta alternativet?

Nej, vi bör naturligtvis belysa och prata om heteronormen och om tvåkönsnormen samt om hur makt och privilegier uppstår; med målet att sudda ut den där maktobalansen som finns ute i samhället (och därmed i skolan); med målet att inte prata om ”den andra”, som om vi inte finns i klassrummet (för vi finns visst). Risken med att arbeta för att skapa förståelse och empati för den utsatta gruppen är nämligen att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?

I den fjärde och sista delen som uttalat handlar om normkritik kommer jag ge några konkreta tips på hur man som lärare kan arbeta och tänka normkritiskt.


Sanna Mac Donald

Språklärare

Mejla