Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Jag läste alla kommentarer till mitt senaste inlägg om motverkande av hbtq-fobi i klassrummet.

Publicerad Av

Jag läste alla kommentarer till mitt senaste inlägg om motverkande av hbtq-fobi i klassrummet, bl.a. på LR:s facebooksidalänk till annan webbplats. Det är alltid lite småotäckt att läsa de där kommentarerna, tycker jag, för även om det givetvis finns många lärare som uttrycker tacksamhet för att frågan tas upp eller som entusiastiskt berättar om hur de arbetar normmedvetet i sina klassrum så är helhetsbilden inte lika positiv. Och det ska sägas, att medhåll eller hurrarop från alla förväntar jag mig inte. Men vad jag heller inte förväntar mig eller önskar är lärare som förlöjligar och förminskar hbtq-frågan och likabehandlingsuppdraget generellt, som likställer “att vara öppet homo” med att “tala om sitt sexliv” eller som menar att vissa elever och grupper inte är redo/mogna för den här typen av diskussioner (om att som hbtq-person vara ett så kallat “känsligt ämne” skrev jag för i artikeln "Jag har också rätt att få finnas till – varje dag"). Kommentarer och åsikter av den sorten visar sig dock, och jag känner att jag måste ägna en text åt dessa, för jag vet att de åsikter som uttrycks av ett relativt litet antal på Facebook och Twitter innehas av betydligt fler ute i skolorna.

Och vet ni? Det är inte okej. Det är Sverige 2014 och ända sedan sextiotalet (ja, kanske sedan ännu tidigare) har värdegrundsarbetet varit tydligt inskrivet i läroplanen:

I centrum för skolans verksamhet står den enskilda eleven. De som verkar inom skolan skall visa aktning för elevens människovärde och söka skaffa sig kännedom om hans individuella egenart och förutsättningar samt söka främja hans personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa. Den enskilda människan är medlem av skilda gemenskapskretsar. Dess­utom är hon samhällsmedlem såväl i den nationella som i den internatio­nella gemenskapen.

För att hon skall kunna finna sig tillrätta i tillvaron, måste hon redan under skoltiden få öva sig att leva och verka i gemenskap med andra och förbereda sig för sin roll som aktiv medborgare i morgon­dagens samhälle, som betydligt mer än det nuvarande kommer att kräva samverkan och solidaritet mellan människorna.

(...) Verksamheten måste inriktas på skolans samtliga elever, en hete­rogen grupp människor, stadda i ständig utveckling och företrädande skilda personlighets- och begåvningstyper. Den yttre organisationen och det inre arbetet måste därför formas så, att det blir möjligt för varje enskild elev att under uppväxtåren med skolans hjälp tillvarata sina anlag och möjligheter och finna studievägar och arbetssätt, som främjar den personliga utvecklingen. (...) ur Lgr 69

Under nittio- och 00-talen har samhället och lagstiftningen utvecklats och så även formuleringarna i läroplanens olika delar. Sedan 2009 har vi en än mer omfattande diskrimineringslagstiftning, vilken naturligtvis gäller även i skolan, och i Lgr 11 är frågor rörande identitet, normer och jämställdhet än tydligare inskrivna också i det centrala innehållet.

Som lärare eller skolledare har vi en skyldighet att se detta som en del i vårt yrke och dagliga arbete. Vi ska fostra demokratiska medborgare, vi ska lära dem att visa solidaritet med utsatta, vi ska arbeta för jämställdhet och mot traditionella könsmönster och vi ska säkerställa att alla elever oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsförmåga och ålder behandlas med respekt och har tillgång till en trygg lärmiljö. Det är vårt uttryckliga och oerhört viktiga uppdrag, vilket på intet sätt står i motsättning till vårt minst lika viktiga lärandeuppdrag. Snarare hänger ju allting ihop, eftersom det eleven läser och skriver förhoppningsvis handlar om just det samhälle hen växer upp i och de människor hen har omkring sig, konstigt vore väl annars? Nivån på texter, formuleringar och frågeställningar kommer givetvis skilja sig beroende på vilka grupper vi arbetar med, men ingenstans är själva frågorna om mänskliga rättigheter "för svåra".

Individerna som samhällets strukturer och orättvisor ytterst drabbar sitter dessutom i våra klassrum, det får vi inte glömma bort.

Att som lärare förminska problemen, skjuta dem ifrån sig eller blunda för dem (och därmed blunda för de personer som främst drabbas) är helt enkelt inte okej. Vi har ett ansvar, och vi måste göra vårt bästa för att förvalta det. Punkt slut.

Läs gärna nedanstående texter också, i synnerhet om detta inlägg gjorde dig irriterad eller förbryllad:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Normföljarna och normbrytarna är inte två olika arter
Mina elever är inte gay
Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken


Sanna Mac Donald

Språklärare

Mejla