Men varför har vi inget heteropride då?

• Hur ofta förväntas du ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än den du faktiskt har?
• Hur ofta undrar någon hur det gick till när du kom ut?
• Hur ofta tvingas du rätta någon som använder fel pronomen om dig?
• Hur ofta undviker du att tala om vem du lever eller har levt tillsammans med?
• Hur ofta uppstår konstig stämning när du talar om vem du lever eller har levt tillsammans med?
• Hur ofta hör du folk använda din sexuella läggning eller din könsidentitet som skällsord?
• Hur ofta säger någon till dig att din sexuella läggning eller din könsidentitet bara är "en fas"?
• Hur ofta tvingas du gå in i ett omklädningsrum som du inte känner dig hemma i?
• Hur ofta blir du utslängd ifrån ett omklädningsrum eller en offentlig toalett på grund av att någon annan anser att du inte bör vara där?
• Hur ofta hör du folk diskutera om personer med din sexuella läggning eller din könsidentitet bör få skaffa barn eller inte?
• Hur ofta blir du ifrågasatt när du talar om vilket kön du har?
  Hur ofta raljerar folk över, medvetet kränker eller hotar dig på grund av ditt könsuttryck eller vem du håller i handen när du går på stan?

Om svaret på dessa frågor är "sällan" eller "aldrig" är du förmodligen en heterosexuell cisperson, det vill säga:

• Du tillhör samhällsnormen.
• Din sexuella läggning, din könsidentitet och ditt könsuttryck är de mest vanligt förekommande och de mest accepterade i samhället, och det är inte särskilt troligt att någon höjer på ögonbrynen eller tar illa upp av att du äntrar ett rum eller när du håller din partner i handen i en offentlig miljö.

Är du däremot homo- eller bisexuell, transperson eller identifierar dig som queer har ovanstående förmodligen hänt dig både en och två gånger. Vissa situationer kan tyckas harmlösa, särskilt om man själv inte ständigt drabbas, men allting hänger ihop och det är samma normer - heteronormen och cisnormen - som leder till att vissa av oss inte bara tvingas komma ut i tid och otid, utan även måste fundera både en och två gånger över om vi verkligen ska berätta vad vår partner heter eller vilket pronomen vi föredrar att omtalas med. Risken att vi ska få ett dåligt bemötande, att vi ska mötas av oförståelse och rentav hat finns hela tiden där, mer eller mindre uttalad.

I morgon drar Stockholm Pride igång och varje år möter jag minst en handfull heterosexuella cispersoner som ojar sig över detta, som inte riktigt ser vitsen med en hbtq-festival.

• "Ingen ska väl bry sig om vad du gör i sängen?"
• "Jag säger väl aldrig 'hej, jag är hetero!'"
• "Varför ska ni homosexuella alltid skylta med er sexuella läggning?" "Måste de verkligen spöka ut sig sådär?"
• "Vad är CIS för ett hittepå-ord? Jag är bara normal!" 
• "Men varför har vi inget heteropride då!!!"

Allt det där är ganska tröttsamt, för faktum är att hela samhället är som ett enda stort heteropride för jämnan. Det är inte hbtq-personer som skyltar med sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck - det är heterosexuella cispersoner som gör det, varje dag, varje timme, året om. Och är du heterosexuell cisperson märker du förmodligen inte ens att det förhåller sig på det viset, just för att du tillhör normen. Du behöver inte kämpa för att göra din röst hörd eller för att dina perspektiv ska lyftas, för du hörs och syns ändå, på samhällets alla arenor - utom möjligtvis på ett fåtal platser just under prideveckorna.

Skolan är på många sätt en spegling av det övriga samhället, och vad gäller köns- och sexualitetsnormer är dessa inte sällan än starkare och än mer uttalade just i skolmiljön. Detta gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att vara öppen med en normbrytande sexualitet eller identitet bland sina klasskamrater eller i sitt kollegium - ett faktum som vi givetvis måste förändra! Skolan ska vara en plats där alla kan vara den de är utan att riskera att drabbas av kränkningar, det är läroplanen tydlig med och det har jag skrivit om flera gånger tidigare. Som jag nämnde i mitt förra inlägg kommer bl.a. Lärarnas Riksförbund anordna ett panelsamtal som handlar om värdegrundsarbete i praktiken, och i programmet finns även flera andra seminarier som berör hbtq-frågor i skolan.

Om ni befinner er i Stockholm den kommande veckan: Kom och lyssna! Ni andra: Fortsätt att aktivt arbeta för en mer inkluderande skolmiljö där just ni befinner er!