att vara 27 år och definitivt gay…

...och lärare, tillbaka i garderoben.

Publicerad Av

När jag började undervisa på sfi fick jag det välmenande rådet av kollegorna att inte berätta för mina elever att jag var lesbisk. Det kan låta som ett självklart råd, naturligtvis går vi inte runt och presenterar oss med våra sexuella läggningar.

I praktiken: inte så självklart. "Är du gift?" frågar mina nyfikna elever och jag svarar nej. "Har du pojkvän?" frågar de, och jag har en flickvän som jag älskar med glödande passion. Jag svarar nej, jag har ingen pojkvän. "Varför inte då?" Jag är inte intresserad, svarar jag, och de överöser mig med förslag på lämpliga kandidater samt vill försäkra mig om att jag säkert kommer att träffa en kille snart. Jag älskar min flickvän med glödande passion och känner plötsligt en alltför bekant känsla göra entré. Hej igen, självförnekelse. Long time, no see. Du luktar lika illa som du gjorde -95.

Jag vill inte ha den distansen till mina elever. Det gör mig till en sämre lärare, att tro att en helt vanlig del av mig är så omöjlig att acceptera att det är bäst att dölja den. Det är på ett sätt också en förolämpning mot mina elever, att tro att de är så konservativa att de kommer att börja hata mig om de får veta vem jag lever med. Och så är det en tredje sak, som Sanna i bloggen Mina sanna ord länk till annan webbplatsformulerat så här:

Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Det tog mig tre år som lärare på sfi att våga komma ut inför mina elever. Det var tre år av nej-jag-har-ingen-man, varvat med pronomenleken, som går ut på att undvika könade pronomen för att i stället säga "min sambo", "den jag är ihop med", "om jag skulle bli kär i någon", i stundom mycket ansträngda språkliga krumbukter för att bevara respekten för mig själv och samtidigt inte utmana min samtalspartners världsbild.

Min rädsla för att komma ut fick bränsle av mina kollegor. "Du ska nog inte berätta för dem, det är ju mycket homofobi i deras kulturer, du ska nog vara försiktig". De lät som mina inre röster lät i tonåren. Och jag vet att de menade väl. Jag vet också att de själva inte hade bott i en unken garderob hela sina tonår, äntligen kommit ut i fria luften, och sedan blivit anvisade in i den där garderoben igen. Det är svårt att se vidden av någon annans erfarenheter när man bara har en glimt av dem.

På sfi har vi elever mellan 18-65 år. De kommer från alla länder, har alla religioner, alla erfarenheter, alla trauman, alla triumfer, alla utbildningar och (man glömmer ofta den här) alla sexuella läggningar. Hur det gick när jag, för sex år sedan, berättade för min grupp? Det berättar jag i nästa inlägg.

Tills vidare vill jag bara tacka för era kommentarer! Fortsätt gärna att dela med er, jag är själv nyfiken på andra lärares tankar om att komma ut eller inte komma ut inför elever. Både från er som har erfarenhet och från er som är nyfikna och kanske undrar vad det faktiskt handlar om.


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla