att komma ut som lärare (del 1)

När man säger "komma ut" låter det nästan som man 1) explicit deklarerar sin sexuella läggning och 2) gör det en enda gång för att aldrig mer behöva göra om det. I verkligheten är det oftast varken det ena eller det andra.

Publicerad Av

Sedan jag kom ut i min sfi-klass för första gången 2007 har jag kommit ut kanske ett femtiotal gånger. Två gånger har det varit genom att säga "jag är lesbisk". Alla de övriga gångerna har det gått till så här:

- Har du en pojkvän?
- Nej, men jag har en flickvän.

...eller så här:

- Jaha, kan du spanska? Varför då?
- För att min exflickvän kommer från Ecuador.

...eller så här:

- Har du en sommarstuga?
- Inte jag, men min tjej har ett lantställe som vi åker till ibland.

Det skumma med att komma ut är förstås att man bara behöver göra det om man bryter mot normen. Det normala vore att "min tjej har ett lantställe" betydde "min tjej har ett lantställe", men på grund av normerna som omger oss alla så blir den överskuggande betydelsen alltsomoftast "jag är homosexuell". En dialog mellan mig och en före detta klasskamrat på en buss från Arlanda får illustrera:

- Men hej, har du också varit ute och rest?
- Ja, jag har hälsat på min pojkvän i Spanien. Du då?
- Jag har hälsat på min flickvän i Ecuador.
- Jaha ... men det är helt okej för mig.

På sfi har vi nya elever varje vecka, och själv försöker jag droppa "flickvän" eller "min tjej" i klassrummet så fort jag märker att det råder några oklarheter. Jag gör det bland annat för att mina hbt-elever ska få en extra möjlighet att våga anförtro sig åt någon (mer om dem en annan dag), och för att existensen av hbt-personer ska vara tydlig för alla övriga elever och förhoppningsvis minska homofoba uttryck i klassrummet. För att jag själv vill slippa halvlåtsas (åh, den udda transithallen som består i att säga "sambo" och veta att man snart måste välja mellan att rätta ett pronomen eller låtsas vara straight) och för att signalera att det inte är något att skämmas över.

Men jag har lovat att berätta hur det var första gången, och då sa jag faktiskt "jag är homosexuell". Det är många år sedan nu, men lyckligtvis skrev jag ned det:

"Ska du komma ut för dem?" säger min 23-årige kollega i spänd förväntan.
"Jag vet inte", säger jag. "Det är inte helt lätt."
"Jo, gör det!"
Han tittar på mig som om han har bett mig göra något roligt, typ köpa en sista minuten-biljett till Zanzibar. Han hör till dem av mina heterosexuella kollegor som tycker att det är ganska fräckt att jag är lesbisk. Vi håller en kurs tillsammans och temat för dagen är juridiska likheter och skillnader mellan giftermål och partnerskap.

I kursmaterialet finns en kopia av en lagtext. Jag frågar kursdeltagarna om det är något i texten de undrar över och en kursdeltagare påpekar att han inte har problem med texten, men med innehållet.
"Vad menar du", säger jag och låtsas som om jag aldrig har hört talas om homofobi.
"Det är onaturligt", säger han. "De är sjuka i huvudet. Man och kvinna är det enda naturliga, Gud skapade Adam och Eva och inte Adam och Bertil."
Visst är det lustigt hur ett åtminstone lingvistiskt finurligt argument från engelskan kan spridas så bra på svenska, ungefär som historien om tomaterna. Dunk dunk dunk dunk, säger mitt hjärta.
"Jaså", säger jag lugnt. "Vad gör det dig om de älskar varandra?"
Han ser mig i ögonen. DUNK DUNK DUNK DUNK.
"Det är bara fel", säger han. "Jag hatar dem."
Jag möter hans blick. DUNK DUNK DUNK DUNK.
"Känner du några homosexuella?" frågar jag med min lugna, pedagogiska röst.
Han ser på mig som om jag hade frågat om han var pestsmittad.
"Är du galen? Jag känner inga pervon."
"Du känner mig", säger jag. "Jag är homosexuell."
DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK DUNK. Mina händer darrar så jag lägger ena handen på bordet och stödjer mig på den.
"Du skojar", säger han. "Du är inte... alltså vad menar du?"
"Jag är homosexuell. Jag älskar kvinnor. Jag är homosexuell."
"Du?"
"Ja."
Han flinar osäkert och kikar på de andra kursdeltagarna. Hörde de samma sak? Mina händer skakar och min röst kommer darra om jag inte lägger all min energi på att kontrollera den. Han har just sagt att sådana som jag är sjuka i huvudet, att vi inte är naturliga och att vår kärlek inte är på riktigt. Jag har just talat om för honom att jag är en sådan, en som han betraktar som pervers. En annan kursdeltagare ber mig förklara om det finns några juridiska skillnader mellan kyrkliga bröllop och borgerliga. Jag fokuserar, förklarar och beter mig som om jag just hade berättat vilken min riktiga hårfärg är, eller något annat som inte har präglat hela mitt liv och som jag inte har fått kämpa för att acceptera hos mig själv och bli accepterad för av andra. Blodet rusar runt i min kropp hela återstoden av dagen.


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla