att komma ut som lärare (del 2)

Mitt förra inlägg handlade om vad det innebär att "komma ut"; att det sällan är att säga "jag är homosexuell" och oftare att svara sanningsenligt på frågor om t.ex. pojkvän eller semester. Det kom en del kommentarer, och under bokmässan i helgen var det även många som kom fram till mig och uttryckte frågor, nyfikenhet och farhågor kring reaktionerna man som lärare kan få från elever när de förstår att man är h, b eller t.

Publicerad Av

Jag kan bara tala för mig, och berätta om reaktionerna jag själv har mött. Fyll gärna på i kommentarsfältet, den som har egna erfarenheter!

Jag jobbar med sfi, svenska för invandrare, och möter då och då uppfattningen att detta måste vara den "värsta" platsen för en lärare att komma ut som homosexuell. Det trodde faktiskt jag också - tills jag kom ut.

Efter den där första krocken (beskriven i föregående inlägg), med killen som sa att homosexuella är sjuka och äckliga, bestämde jag mig för att reda ut saken i storgrupp. Det förlöpte så här:

Jag: Okej, har alla läst färdigt nu så ska vi läsa tillsammans snart. Men jag vill säga något först. Ibland hör jag i klassrummet att någon säger att homosexuella är äckliga eller dåliga människor, och jag vill inte att vi pratar så i mitt klassrum. Kan någon gissa varför?

Alla är tysta. Ingen kan gissa varför. Till slut räcker en äldre persisk man upp handen, vi kan kalla honom Bahram.

Bahram: För att det är diskriminering?

Jag: Ja, det är en bra gissning. Men det är något annat också. Om någon sitter i det här klassrummet och själv är homosexuell, vad tror ni att han eller hon känner om alla pratar så?

Eleverna tittar på varandra. Troligen har de aldrig tänkt en sådan tanke. Till slut enas de om att det kanske inte skulle kännas så bra.

En elev: Men Sara, det finns ju ingen sån här, så det är inte ett stort problem.

Jag: Jo, det finns det.

Mitt hjärta börjar dunka sådär igen. Bahram reser sig upp. Han är äldst i klassen och en fadersgestalt för många. Nu försvarar han dem:

Bahram: Nej Sara, det finns ingen homosexuell i det här klassrummet.

Jag: Jo, det gör det. Jag vet inte hur många, men jag vet att det finns en.

Alla tittar oroligt på varandra. Vem ska nu bli outad? Vem kan stoppa läraren?

Jag: Och den personen ... det är jag.

Det blir knäpptyst (och det är ovanligt i just den här gruppen). Många sekunder går, de känns som minuter. Sedan räcker en kille från Ecuador upp handen, vi kan kalla honom Luis. Han ler inte ofta, men han drar på munnen nu.

Luis: Det passar dig.

Ni vet, ni som är lärare, hur det är. Konflikter blossar upp och blir lösta, idéer krockar med varandra, intentioner krockar med varandra, personligheter försöker samsas och lyckas oftast. Att prata om homosexualitet i skolan är varken mer eller mindre än så - självklart uppkommer situationer som är svårare att ta hand om, men vi är där för att ta hand om dem. Och oftast är vår egen rädsla större än reaktionen vi får:

Varje torsdag visar vi film i sal 2. Den här dagen är det "Patrik 1,5", en film om ett killpar som vill adoptera ett barn. Jag är alltid lite nervös när vi visar film med homotema, på något sätt förutsätter jag att någon av dessa vuxna människor inte kan hantera att se två killar pussa varandra på munnen. Som rastafarikillen från centralafrika, som sitter framför mig när Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson börjar hångla på smartboarden. Han räcker upp handen och jag går fram till honom, beredd på vilken kommentar som helst. Han vänder sig mot mig med rynkade ögonbryn och frågar: "Vad betyder 'barnvagn'?"

Den största myten är att det finns hela folkgrupper av människor som inte kan ändra åsikt. Att "vi" är dynamiska och kan tänka logiskt samt revidera våra fördomar, medan "de" är statiska och inte kan tänka själva. Sällan är det en genomtänkt föreställning, ofta är man inte ens medveten om att man har den.

Ett exempel på vad jag menar:

En elev har frågat om jag har pojkvän, och jag har svarat "nej, men jag har en flickvän" och planerar att fortsätta hålla lektionen som vanligt. En man i 30-årsåldern från Kongo ställer sig upp längst bak i klassrummet, jag ser chocken i hans ögon. "Flickvän?" Han ser sig omkring, vill veta om de andra har uppfattat samma sak. "Sa du flickvän?" Jag nickar, försöker anta samma vänligt förvånade ansiktsuttryck som min tioårige systerson när han säger "ja, vad är det med det då?" Efteråt märker jag att mannen upprörd diskuterar detta med elever från England, Ungern, Uganda, Thailand. Det är första gången någon har talat positivt om homosexuella i hans närhet.

Ett par månader senare läser vi om samboskap och äktenskap. Någon annan elev, som är ny i klassen, frågar om det verkligen står rätt. Får verkligen en man och en man vara sambo? Eleven från Kongo förklarar högt och tydligt: "I några länder är homosexualitet förbjudet, men vi som har utbildning vet att det inte är något konstigt."

Ett annat exempel på vad jag menar:

Det är pridefestival i Stockholm och min chef har frågat om inte jag och en bögkompis kan hålla ett föredrag för alla eftermiddagsgrupperna. Vi gör föredraget "old style", dvs vi fokuserar på att berätta vad homosexualitet handlar om och hur vi själva förstod och handskades med vår läggning när vi växte upp. Det är viktigt att veta vilka förkunskaper som finns, så jag börjar med att fråga vad eleverna har hört om varför vissa människor är homosexuella. Det är en bra fråga, visar det sig, för många i klassrummet sitter med föreställningar om att homosexuella har valt sin läggning, valt att stå utanför samhället och familjen, bestämt sig för att sticka ut eller blivit smittade genom andra människors gärningar. Fokus hamnar därför mycket på att berätta om upptäckten, våndan och sedan lättnaden när mina föräldrar accepterade mig som jag var. Och svara på frågor: Nej, min pappa var inte frånvarande. Nej, jag blev inte våldtagen.

Efter föreläsningen kommer det många frågor. Ofta oinsatta, men aldrig respektlösa. Till slut räcker en kvinna i slöja upp handen. "Tack för att ni berättade det här för oss", säger hon. "Jag har alltid tänkt att jag måste fördöma min son om han kommer hem och säger att han är homosexuell, men nu förstår jag att man faktiskt inte kan välja. Jag har bestämt mig för att älska honom som han är, om det blir så."

Ett annat år gör jag om samma föreläsning, för samma utbildningsföretag men på en annan skola där inte jag är lärare. Efteråt känner jag mig inte uppfylld utan dränerad. Halva föreläsningen har gått åt till att få dem att känna att jag är en varm och trevlig människa. En äldre man har gått ut i protest. Det leder mig till ännu en insikt: det är bättre att ha deras förtroende i förväg. Kanske är det nyckeln till allting.

Ovanstående episoder ur min lärarvardag är förstås inte de enda. Jag har jobbat på sfi i nio år och varit öppet homosexuell inför eleverna sedan 2007. Jag har haft eleven som skämtat om att homosexuella borde skjutas, för att senare komma och ångerfullt be om ursäkt när han förstått att det är mig han pratat om. Jag har haft eleven som jämfört sitt utanförskap som muslim med mitt utanförskap som lesbisk. Men framför allt, i detta sammanhang, har jag haft elever som själva varit h, b och t. Om dem handlar nästa inlägg.


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla