mina elever är inte gay

Innan jag berättade för mina elever att jag hade en flickvän, hade jag inga homosexuella elever.

Publicerad Av

Det verkade i alla fall så i texterna de skrev om sina familjer, diskussionerna vi hade om deras vardagsliv och informationen de gav mig i våra IUP-samtal. Massor av kvinnor berättade olika varianter av: "Min man är svensk så vi försöker tala lite svenska hemma". Massor av män gjorde humoristiska utläggningar om vad deras fruar tyckte och tänkte. I klassrummet var alla hetero.

Tills jag kom ut alltså. Det första som hände var att en kvinna slutade skriva "sambo" i sin loggbok (det här var under den eran när alla elever skulle reflektera som galningar över sitt eget lärande och loggböcker var vårt främsta vapen) och började skriva "flickvän". Sedan droppade de in, förtroendena, och om jag hade trott att jag hade en bra gaydar fick jag tänka om. Ett par stycken hade mer eller mindre normbrytande drag, medan resterande gays, trans och queers såg ut och förde sig som vilken Svensson, Mohammed eller Rodriguez som helst.

Jag väljer att nämna det för att det är en del av min poäng: Vi kan tro att vi vet ungefär vilka "det gäller" i vårt klassrum. I själva verket vet vi inte. Bifogar mitt skolfoto från nian som illustration.

1995

Nu när jag sitter och glor på mitt två decennier gamla skolfoto och försöker se den där femtonåringen som jag var, är det svårt att se något annat än allt jag försökte vara. Det är svårt att se vad lärarna kan ha sett, men att döma av hur de betedde sig såg de knappast en flata. Att döma av hur de pratade om homosexuella (=några som vi ska acceptera) såg de inte en enda hbt-person på skolan.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjunlänk till annan webbplats tipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om "de homosexuella", som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. "Vi" ska inte acceptera "dom", för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Fortfarande har ingen av mina elever kommit ut för resten av klassen. Jag vet vilka de (flesta) är, de har stannat kvar efter lektioner eller gett förtroenden i sina skrivuppgifter. En del har jag sett på gayklubb (info till den som missat: jag har vuxna elever) och någon har berättat för utvalda klasskamrater. Ingen är öppet homo, bi eller trans.

Och varför i hela friden skulle de komma ut? kanske någon undrar (ja, helt säkert är det någon som undrar). Vad har deras sexuella läggningar med svenska språket att göra? Ingenting. Men idag räknade jag antalet offentliga markeringar av heterosexualitet i mitt klassrum, och på en enda lektion kom jag upp i fem. Det var mannen som berättade att hans fru pratar bättre svenska än han, kvinnan som i en övning om bestämd och obestämd form utbrast i exempelmeningen "jag vill ha en ny man", mannen som under samma övning ville ha en vacker kvinna. Ingen av dem sade det som en heterosexuell markering, utan som exempel från livet. Det vore så jäkla fint om mina hbt-elever kände sig trygga nog att kunna häva ur sig exempel från de liv som är deras.

Det de däremot har gjort, är att ge mig all bekräftelse en lärare någonsin behöver. "Det är så skönt att kunna prata med någon om det här", suckade nyligen en kille vars pojkvän gjort slut, vilket resulterat i några halvdant utförda skoluppgifter. Och så var det tjejen som kom tillbaka efter slutförd kurs, för att ge mig en chokladask. Jag kan inte återge vad hon sade, för hur jag än gör det så låter det som skryt. Men hon kunde inte sluta gråta.

Behöver man alltså vara gay själv för att betyda något för sina hbt-elever? Självklart inte. Man behöver inte ens prata om sitt eget privatliv om det inte ligger för en, inte snudda vid sexuellt laddade samtalsämnen eller förstå vad q:et gör i hbtq. I nästa inlägg samlar jag tips på hur lärare i nästan vilket ämne som helst kan göra sina lektioner lite extra inkluderande. Ni som själva har förslag, skriv dem gärna bland kommentarerna!


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla