Fyra tips till läraren som inte vill göra en stor grej…

... men ändå visa för eleverna att detta klassrum är och skall vara fritt från homofobi.

Publicerad Av

1. Benämna samkönade (eller enkönade, debatten kring orden pågår) relationer, precis som vi benämner olikkönade. När vi i skolan läste om August Strindberg fick jag lära mig att han älskade kvinnor. När vi läste om Selma Lagerlöf fick jag lära mig att hon inte blev gift för att hon haltade. Jag hoppas att den saken har förändrats, att barn får veta att Tove Jansson skapade Too-ticki med sin flickvän Tuulikki som förebild och att Mark Levengoods partner nämns lika enkelt som Laila Bagges. Men jag tror också att vuxna ibland tror att barn förstår hintar och vinkar, som de inte alls uppfattar.

Benämns det inte, så finns det inte. Jag minns, några år efter att jag hade kommit ut, att min mamma frågade mig hur de hade kunnat göra det lättare för mig. Jag sa att det nog skulle ha underlättat om vi hade känt några homosexuella, att det hade funnits någon som visade att det gick att leva så. "Men det gör vi ju", sade hon, "Marc, du vet. Vi umgicks ju rätt mycket med honom när du växte upp." Jaså. Var Marc gay? Det hade jag aldrig fattat.

2. Exempelmeningar.

En exempelmening är vad vi i språkundervisningen använder för att visa exempelvis hur man använder hjälpverb med infinitiv: "Han vill gifta sig med henne" (vill = hjälpverb, gifta = infinitiv). Exempelmeningar kan också översättas till lästal inom matematiken - "Maria och John ska skiljas. Hur mycket pengar får varje person, efter att skilsmässoadvokaten är betald?" I mitt examensarbete analyserade jag texter och exempelmeningar från tre olika läroböcker som används flitigt på sfi. Här följer ett citat:

 I Form i fokus B finns 64 exempelmeningar och lucktexter som tydligt refererar till kärleksförhållanden mellan män och kvinnor. Exempel på dessa meningar är

"Pernilla och Torbjörn ska gifta sig i kyrkan nästa år" och "Vad heter Jans fru? Hon heter Kajsa".

Förutom dessa mycket tydliga referenser finns dessutom 20 exempel på män och kvinnor som bor ihop, men där det inte klart uttrycks att mannen och kvinnan är ett kärlekspar. Alla heterosexuella relationer är förstås inte glorifierade, vi har till exempel Elsa som gifter sig för pengar och Gustav som har övergivit Elsa efter 30 års äktenskap. Det förekommer inga större generaliseringar av typen ”alla män gillar vackra kvinnor”, däremot finns två generaliseringar som rör kön snarare än sexuell läggning; ”Män och kvinnor talar inte riktigt samma språk” och ”flickor vill ofta vara smala. Vad bör de inte äta? De bör inte äta kakor, choklad och glass”.

I ett annat inlägg kommer jag att skriva mer om examensarbetet och vilka tankar det gav upphov till, men låt oss för stunden bara 1) häpnas åt den sista exempelmeningen i citatet och 2) begrunda exempelmeningarnas funktion i klassrummet. Vad händer om du då och då skriver "Tom and Jacob met last year" i stället för "Tom and Marie"? Beroende på klassen: kanske ingenting, kanske ett ramaskri och en debatt (vilket i så fall är ett tecken på att diskussionen verkligen behövs). Vad händer om du gör det igen och igen?

3. Säga flickvän eller pojkvän

Det är en sak att säga åt ett gäng tjejer: "Nu får ni sluta prata om killar och koncentrera er lite".

Det är en mer könsneutral sak att säga åt dem: "Nu får ni sluta prata om kärlek och flirtar". Ett sätt för dig att visa att det inte är självklart att det är killar som gäller för alla tjejer. Orden kommer ändå att förstås på ett heterosexuellt sätt, men du har inte aktivt förstärkt några normer.

Men sedan, om vi ser det från den homosexuella elevens synvinkel, är det en radikalt annorlunda sak att säga: "Nu får ni sluta prata om killar, eller kanske tjejer, eller vilka ni nu pratar om, och koncentrera er lite."

Benämnandet, att faktiskt säga orden, är att ta bort ett tabu. Jag kan inte  beskriva, så ni får känna efter själva, känslan hos eleven i garderoben, som dittills inte vetat var läraren står eller vad som är okej i det här klassrummet. Sa hon "eller kanske tjejer"?  

4. Aldrig prata om "dom homosexuella"

Om man är heterosexuell och har en klass med vad man tror är heterosexuella elever, kan det lätt bli så, till exempel när man pratar om diskriminering, att man börjar säga att det är viktigt att vi accepterar dem, för de är människor som blir kära i varann precis som vi. Okej, jag spetsar till det nu, men bara lite. Inställningen "några av oss är kanske homosexuella" i stället för "några utanför den här gruppen är homosexuella" är allt som behövs för att de gays som sitter i klassrummet ska känna att de får finnas där. En kommentar från en lärare till den här bloggens förra inlägg får illustrera:

Föreställ er en industriklass: grabbarnas grabbar, testosteron, snus, bilder med lättklädda damer, alla schabloniserade attribut! Jag har visat Fucking Åmål, vilken ska analyseras. En elev säger: ”Det går kanske an med flator men bögar är faan skitvidriga! Jag säger något i stil med att du säkert känner någon som är homosexuell men som inte har berättat det ännu. Eleverna protesterar. Jag säger vidare att rent statistiskt borde det finnas en hbtq-person i ungefär varje klass. Eleven som startat diskussionen vrålar ut: Ja, det är faan inte jag i alla fall! Diskussionen fortsätter, och efteråt vet jag inte ens om det blev en bra diskussion…

Sommaren 2013, fem år efter klassens examen, kommer så ett mail från en av killarna i klassen som berättar att han idag lever som öppet homosexuell. Han berättar också att den där lektionen, som jag ändå tyckte blev ganska misslyckad, är enda gången som någon ens tog upp homosexualitet som något normalt och att han har tänkt på det som ett viktigt vägskäl, en händelse som har betytt jättemycket.

Ovanstående illustrerar förresten mer än den här punkten, men det tar vi i ett annat inlägg.

Jag vill för övrigt rekommendera flera av kommentarerna till förra inlägget. Där finns bland annat bok- och filmtips, och som lärare (och kanske ännu mer som författare) tycker jag precis som en del av er att en väl berättad historia kan ge fler tankar och insikter än tusen blogginlägg.


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla