lite om att finnas

Vi är tillbaka i mina tonår. Varför var jag så rädd för att vara lesbisk? Så rädd att jag inte ens vågade tänka orden, för att de magiskt skulle kunna göra mig sådan. Så rädd, att jag bad varje kväll till Gud om att slippa vara ... det där. Varför?

Publicerad Av

För det var inte mina föräldrar. Min mamma förklarade för mig, när jag var 14-15 år, att om jag var gay skulle jag ändå vara precis samma person för henne. Pappa gissade rätt redan innan jag hade vågat komma ut. Jag behövde aldrig vara rädd att bli avvisad eller utslängd (vilket gör mig till en lyckans ost i sammanhanget. Jag känner människor - idag, i Sverige, med icke-religiösa och för den delen helsvenska föräldrar, vars föräldrar sagt upp bekantskapen för att de är gay. Idag.). Så det var inte det.

Svaret är att vi inte fanns. Jag säger vi, för på en skola med cirka 200 elever var det självklart inte bara jag. Men i historieböckerna fanns vi inte, i klasskamraternas samtal, i biologin, samhällskunskapen och framför allt, i andras ögon fanns vi inte. Inte homosexuella, inte bisexuella och verkligen inte transsexuella. På sexualkunskapen fanns visserligen "de homosexuella". De hade ett eget avsnitt i boken där det stod att homosexualitet inte var en sjukdom, och det kändes tydligt att "de" inte hade något med oss som läste att göra. Det var så självklart att vi var heterosexuella killar och tjejer allihopa, så när jag började snudda med tankarna vid vad det var jag kände för tjejer som jag inte kände för killar, så var det som att snudda vid tankarna om att inte finnas. Allt jag ser när jag tänker tillbaka på de där tankarna, är bilden av en mörk och skrämmande avgrund.

I ett tidigare inlägg är det någon som har kommenterat att det verkar överdrivet att ge exempelmeningar även med samkönade par och att säga "killar eller tjejer" i stället för "killar" när man pratar om tjejers eventuella romantiska intressen. Jag skulle tro att mina lärare på högstadiet skulle ha hållit med. De var väldigt oöverdrivna på just den punkten, och i kombination med den tonåriga majoritetens heterosexuella diskurs var det så överväldigande tydligt: Vi fanns inte. Det som framför allt inte fanns, var en bild av hur våra liv skulle kunna vara. Hur vi skulle kunna bli lyckliga, hur vi skulle kunna ha vänner och jobb, bli vuxna, delta i samhället och vara homosexuella samtidigt.

Jo, förresten. En timme fanns vi.

Jag tror att alla som är homo, bi eller trans kommer ihåg när RFSL besökte deras högstadium - om de gjorde det. Den timme som min högstadieklass satt i biologisalen och lyssnade på en bög och en flata är de sextio minuter som jag minns absolut bäst från hela min skoltid. Jag minns vilka killar som satt längst bak och började applådera och ropa "tack så mycket" efter bara en kvart. Jag minns vilken min jag försökte göra under hela lektionen för att ingen skulle se på mig att det var mig de pratade om. Jag minns att den populäraste tjejen i klassen den dagen var den mognaste; hon gick fram till föreläsarna efteråt och bad om ursäkt för de omogna killarna längst bak.

Sedan minns jag att det var lunch och att jag tänkte, med hjärtat i halsgropen, att jag kanske skulle prata med dem. Man fick ju det, sa de. Om man undrade något i allmänhet eller om man själv hade funderingar (funderingar lät inte så hemskt). Problemet var först det att de var i lärarrummet. Jag skulle alltså behöva knacka på hos lärarna och be att få prata med de homosexuella. Jag uppehöll mig i stället strax utanför, i väntan på att de skulle komma ut. När de kom ut var i stället problemet att de var på väg hem, och jag kunde inte gärna stoppa dem. Jag minns fortfarande deras ryggar när de lämnade S:t Olofs högstadium.

Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta att de fanns.


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla