transerfarenheter i skolan

Samtidigt som jag gick runt och försökte vara hetero, gick en annan tjej runt och försökte vara kille. Hon hade nämligen fötts in i en pojkkropp, och alla förväntade sig att hon skulle vara just kille.

Publicerad Av

INGEN fick ana något om vad jag egentligen tänkte. Samtidigt så vågade jag prata lite omskrivande med mina närmsta kompisar men tror egentligen inte de fattade att det var på fullt allvar för mig. I min situation upplevde jag att det inte fanns någon möjlighet att bryta mot normen så jag tror att jag liksom bara gjorde som man skulle när det gäller kläder och beteende. Mina föräldrar var nog också ganska tydliga med att det var viktigt att följa normen för könen. Förmodligen med någon idé om att smälta in och inte bli retad tänker jag. Jag försökte dock i smyg testa lite med olika tjejattribut men blev en gång påkommen av just den tjej som jag tyckte var allra vackrast. Då skämdes jag så mycket att jag tänkte aldrig mer utsätta mig för det och gick in i en total förnekelsefas i ett par år. Då började jag träna på gymmet och ägna mig åt så maskulina aktiviteter som möjligt för att liksom ännu mer minska misstankarna om att jag egentligen var tjej.

När jag pratar med mina kompisar om att komma ut, är det ofta så att homosexuella har kommit ut ur garderoben i sena tonåren, medan många transpersoner har kommit ut när de var runt 25-30. Det är på inget sätt en vetenskaplig undersökning, men det säger något om hindren som många upplever finns för att kunna inse, acceptera sig själv och framför allt berätta för andra. Transfrågor har halkat långt efter (i Sverige), medan samkönade par (i Sverige) har fått alltfler rättigheter och syns alltmer i media. Jag repeterar det en ung transperson skrev till mig:

Min lärare i biologi och därmed sexualkunskap erkände åtminstone homosexualitet och att det förekommer, men trans*-identiteter, vad är det? Inte ett enda ord. Om folk bara hade lärt sig lite i skolan om vad trans* innebar så kanske folk inte hade varit lika hatiska. Läraren har helt enkelt ingen aning själv om vilka identiteter som finns, skillnader mellan juridiskt, socialt, biologiskt kön osv. Läraren säger "HBT är inget fel", men menar egentligen "HB är inget fel, T däremot vette fan vad det står för" och det är det som eleverna hör.

Ett återkommande tema i transpersoners berättelse om skolan är uppdelningen i killar och tjejer. Både i svepande generaliseringar som "hej tjejer", men också på mer handgripliga sätt såsom kill- och tjejtoaletter och de av många fruktade omklädningsrummen:

Det som jag tycker är absolut värst med att vara trans* i skolan är omklädningsrummen. Det är ett riktigt helvete som för mig resulterar i skolk 50 procent av idrottslektionerna pga att jag inte orkar med den mentala påfrestningen. Det finns en väldigt simpel lösning på detta. Skaffa ett tredje omklädningsrum dit vem som helst får gå. Det skulle göra mitt liv så oändligt mycket lättare. En annan sak som är jobbig är enkäter och dylikt. Jag ber min lärare år efter år att införa ett tredje könsalternativ på hennes årliga kursutvärderingar men inget händer. Jag hade t.o.m. en lärare som deltidsforskade i genusvetenskap på universitetet och på hennes enkäter fanns minsann inget tredje alternativ.

Ett tema är också de snäva normerna kring hur man får vara som tjej eller kille, och hur lärarna ignorerar hur normerna upprätthålls, som i den här transkvinnans erfarenhet:

Det mest känsliga var ju när jag (eller någon omkring mig) fick negativa kommentarer för att vi gjorde något tjejigt eller inte hade tillräckligt killiga attribut. Väskor, pennor, kläder osv. Det förstärkte skamkänslan ordentligt. Eller i det här vittnesmålet: Personligen har jag inte haft några stora problem med mina lärare, förutom deras försök till att klumpa ihop mig med tjejerna i klassen genom att börja säga "personer med jämna personnummer" istället för "tjejer" efter att jag vid ett tillfälle påpekat att min lärare inte hade någon aning om vilket kön jag hade. Yay, min könsidentitet (genderqueer ftm) erkänns inte av min lärare, juridiska kön är det som räknas..! Värre är det med klasskamraterna. Jag är inte ute för dem och har absolut inga planer på att komma ut. Många, kanske t.o.m. de flesta, hade nog inte haft några som helst bekymmer med det, dock finns det några personer som jag inte vill ska veta. Personer som fäller sexistiska kommentarer all sin vakna tid och hånar allt som inte är hetero och cis. Lärarna säger inte emot.

I veckan kommer jag att samla tipsen som jag fått av flera transpersoner kring hur man kan göra klassrummet mer inkluderande. Gemensamt för alla tips och råd är dock att lärarna måste ha bättre information och kunskap kring transfrågor och kön:

Många är väldigt politiskt korrekta när det kommer till homo och bi, men när det kommer till trans* så finns det ingen som vet hur man ska handskas med det. Det konkreta som behövs göras är helt enkelt att sprida kunskap. Mitt strå till stacken kommer på måndag, ett blogginlägg av typen "transkunskap för lärare" som jag hoppas ska vara någon till gagn!


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla