normföljarna och normbrytarna är inte två olika arter

Att jobba normkritiskt är att stärka alla människor, både i situationer där man själv finner sig stå utanför normen och i situationer där man har turen att vara innanför.

Publicerad Av

Det här är mitt sista inlägg på den här bloggen. Det har varit roligt att upptäcka stödet, kunskapen och viljan till kunskap hos alla som läst, kommenterat, bloggat, twittrat och facebookat.

Bland alla stöttande, undrande och igenkännande kommentarer kring och på den här bloggen finns förstås också de bagatelliserande. En menar att transpersoner är så få att det räcker med "individuella lösningar" när en transperson väl visar sig på skolan - vilket i de flesta fall är aldrig, eftersom de flesta transpersoner verkligen drar sig för att just visa sig i våra skolor. En annan tycker att det är "överdrivet" att göra exempelmeningar även med samkönade par, och ganska många tycker att "homosexuella är ju accepterade nu".

Jag kan svara nej på det mesta. Nej, det räcker inte med individuella lösningar, nej det är inte överdrivet att inkludera oss i den världsbild man presenterar, nej homosexuella är tyvärr inte så accepterade som man säkert kan tro om man är hetero. (Om någon läser det här och ändå tror det: säg till när du har blivit mordhotad på tunnelbanan för att du hållit din partners hand, eller erbjuden 500 spänn för att en kille på pendeltåget ville se på när du och din partner hade sex.)

Men ett annat svar kan vara: det spelar ingen roll. För världen är inte uppdelad i normbrytare och normföljare. Det finns inte bara en norm, en diskurs och en kultur. Vi hamnar alla i lägen där vi inte passar in, där vi känner på oss att våra erfarenheter inte räknas och där vi tror att vi måste låtsas. Att jobba normkritiskt är att stärka alla människor, både i situationer där man själv finner sig stå utanför normen och i situationer där man har turen att vara innanför. Att öppna ett avskilt omklädningsrum med hänsyn till transpersoner kan även innebära en möjlighet för den som skäms för sina bröst eller allt hår som plötsligt brutit sig ut ur ens hud. Att prata om att man kan bli kär i alla möjliga för att ge homosexuella en känsla av existens är att samtidigt ge existensberättigande till den biffiga tjejen som bara blir kär i små, spensliga pojkar eller killen vars mamma är halvmetern längre än pappa. Och alla andra släktingar, som man trott att man behövde skämmas för.

Jag önskar att man pratade mer om vad det innebär att vara sig själv. Vad det innebär att ha en hemlighet och känna den skava inombords. Varför folk skäms, att alla skäms ibland, att man inte behöver skämmas. Vem man känner att man är, innanför murarna man skapar själv och skalet andra byggt åt en. Hur normer påverkar en, varför normer finns, var de kommer ifrån och hur de kan styra en rätt ibland, men ibland begränsa en. Jag tror att det skulle gynna varenda kotte.

Det här är mitt sista inlägg i den här bloggen, men själva bloggen kommer att leva vidare precis som LR:s arbete med Det öppna klassrummet. Själv kommer jag att återgå till mina romaner, grammatikbokenlänk till annan webbplats som är mitt i redigeringen, samt mitt dagliga: "Nej, jag har ingen pojkvän. Men jag har en flickvän."


Sara Lövestam

SFI-lärare, språkvetare och författare

Mejla