Nu ska vi bara sätta "Godkänt"

Ny betygsskala för SFI och grundläggande kurser på vux

Strävan efter förenkling av betygssättningen riskerar att leda till en försämring av elevernas kunskaper.

De senaste decennierna har det låtit ungefär så här: ni måste minska andelen avbrott, öka andelen godkända betyg och - det senaste tillskottet i skolpolitikslingon - öka genomströmningen. Medicinen för att uppnå dessa mål har också genom åren varit egenartat konstant: ökad flexibilitet och ökad individualisering. Det förstnämnda kokar ned till att skolan ska inverka så lite som möjligt på elevens övriga åtaganden - ja helst ska den inte märkas alls medan den pågår - men i slutändan förväntas den ändå ha lämnat något slags avtryck i form av tillräckliga kunskaper för ett godkänt betyg.

Sett ur detta perspektiv är den senaste förändringen för SFI och grundläggande kurser på Komvux lika symptomatisk som beklaglig. Jag syftar på skrotandet av skala F-A till förmån för stegen Godkänt och Icke godkänt.

Visst går det att förstå och sympatisera med den goda viljan att förenkla för lärarna. Men nog finns det andra, mer lågt hängande frukter att plocka om det är lärarens arbetsbörda man vill minska. På många håll är exempelvis krav omfattande dokumentation en riktig tidstjuv. Något annat som tar tid i anspråk är provkonstruktion. Sedan 2017 finns ett (1!) bedömningsstöd i grnsva2.

Nå, tillbaka till frågan om ”bara godkänt”. Nog kan väl och nog ska väl läraren sporra eleven att nå högre än så, betygsmoroten förutan? Jovisst, men om man från beslutsfattarnas sida verkligen hade haft som överordnat mål att de elever som utexamineras ska ha så goda kunskaper som möjligt med sig när de går vidare, hade man knappast agerat på det här viset. Att lita på att enskilda lärare sporrar sina elever till toppresultat, liksom på trots mot systemets inneboende logik, kan funka ett tag. Men rätt som det är gör det inte det längre.

I Dagens Nyheter Länk till annan webbplats. kunde man för några veckor sedan läsa ett reportage om bristande språkkunskaper hos barnskötare och förskolelärare. Att tidningen hänvisar till en statlig utredning som konstaterat dessa brister visar att det handlar om systematiska, djupgående problem. Uppenbarligen har vi ett system som uppmuntrar läraren att putta över eleven till nästa nivå så snart eleven har näsan över. Frågan är vad det här kommer att ge oss för samhälle. Vad gör vi när våra skolor fylls av ”näsan-övare”, som passerat GÅ hela vägen och till och med tagit sig igenom universitetet? Och vad gör det med kommande generationers kunskapsutveckling?

Att lita på att enskilda lärare sporrar sina elever till toppresultat, liksom på trots mot systemets inneboende logik, kan funka ett tag. Men rätt som det är gör det inte det längre.

Sara Pargell

Mer inom ämnet


Sara Pargell

Gymnasielärare. Ledamot i intresseföreningen för Vuxlärare.

Mejla