Pusslet med skolans stödinsatser

Att prioritera och fördela skolans ofta begränsade stöd

Som speciallärare eller specialpedagog är du ofta den som har störst insikt i stödbehoven hos skolans elever. Formellt är det rektor som är ytterst ansvarig för att Skollagen efterlevs men den som lägger pusslet med att fördela stödet på skolan är oftast du som är speciallärare eller specialpedagog. Ett väldigt viktigt uppdrag för att såväl lärare och elever ska få förutsättningar att lyckas med sitt arbete och även för att lugna föräldrar som är oroliga för sitt barns mående och möjlighet att lyckas i skolan.

Skollagen är tydlig med att om det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Behövs det resurser i form av extra pedagog eller kan det räcka med anpassat arbetsmaterial? Att hinna ta fram anpassat material för en eller två elever i klassen kan vara svårt att hinna med. Här kan speciallärare och -pedagog vara till stor hjälp att plocka fram anpassat material. När det inte räcker med anpassat material behöver ytterligare insatser göras. Då finns den andra sidan av verkligheten där med sina begränsningar: varje rektor har uppdrag att hålla sin budget och det är brist på behöriga lärare. Det innebär att det är begränsade resurser som finns att fördela och ofta resulterar det i att specialläraren och specialpedagogen behöver prioritera. För att kunna göra dessa prioriteringar behövs det kännedom om mycket: vilket stöd behöver den enskilda eleven? Vilka elever kan vi ge stöd till gemensamt? Inte sällan har elever som misslyckats i skolan ett väldigt dåligt självförtroende och är oerhört känsliga för vem de ska arbeta med och riskera att blottas inför och tvärtom kan en fungerande gruppsammansättning ge väldigt positiv utveckling för de inblandade. Vilka lärare har mer erfarenhet och kompetens och kan hantera de utmanande eleverna i ordinarie undervisningsgrupp? Det räcker dessutom inte med erfarenhet och kompetens utan den enskilda läraren behöver också ett yrkes- och privatliv i balans för att hen ska orka med att göra de extra insatser och anpassningar som behövs.

I våras släppte vi ut nior med fantastiska resultat, långt över det förväntade resultatet enligt SALSA när 95,5% av eleverna var behöriga till gymnasiet. Ofta är det betyget i matematik som är avgörande för om eleven ska bli behörig. Vad hade vi gjort annorlunda med denna elevkull? När dessa elever gick i årskurs 7 hade jag avsatt tid i mitt schema för att göra kartläggningar av elevers kunskaper i matematik. Genom fyra-fem samtal om ca 45 minuter kunde jag på djupet upptäcka en elevs styrkor och svårigheter. Det kunde resultera i att vi kunde sätta in rätt åtgärder. En del elevers svårigheter att lyckas med matten var inte kopplade till matematiska förmågor utan det kunde bero på svårigheter att koncentrera sig. Hur underbart var det inte att få höra skolsköterskan efter ett hälsosamtal med elev: ”Men nu vet jag att jag inte har svårt för matte, det har Sofia kollat”. Med det självförtroendet blev det lättare i det dagliga arbetet både för eleven och för läraren. Det fanns så mycket matematisk förståelse hos eleven att bygga vidare på, fokus kunde i stället läggas på att hitta fungerande upplägg för att orka fokusera. Andra elever kunde få veta att de hade god matematisk förståelse men behövde lära sig att avlasta arbetsminnet genom att exempelvis anteckna mer, använda lathundar eller miniräknare lite oftare. Sedan fanns det också elever där det upptäcktes missförstånd, bristande begreppsförmåga eller bristande förmåga att dela upp tal för att underlätta beräkningar. De eleverna behövde mer långvariga stödinsatser. En djupgående kartläggning är väldigt viktigt för att kunna sätta in adekvata insatser. Sökandet efter ett kraftfullt kartläggningsmaterial ryms inte i det här blogginlägget. En av de eleverna jag kartlade på våren i år 7 visade på bristande begreppsförståelse inom många områden i matematiken och under kartläggningssamtalen föll många tårar hos eleven. När eleven startade år 8 arbetade jag tillsammans med eleven i en grupp med tre elever två matematiklektioner i veckan. Det var en underbar grupp där eleverna vågade blotta sig och ställa alla sina frågor. Vi arbetade med samma områden som klassen men byggde också broar mellan de olika områdena i matematiken genom att jag påvisade kopplingar. Genom att jag redan hade kartlagt alla dessa elever visste jag styrkor och svårigheter och utifrån det gjordes anpassningar av undervisningen och det var lätt att påvisa utvecklingen för dem. Vid julen år 8 pratade jag med eleven om den fantastiska utvecklingen som skett under terminen men att vi än inte var framme vid att hen nådde fram till E. Eleven började gråta och jag blev orolig att jag hade sårat. Frågade och eleven utbrast: ”Det är glädjetårar!” Eleven kämpade på med stöd även under år 9 och lämnade grundskolan med ett godkänt betyg och behörig till gymnasiet. I juni berättade jag att hen skulle följa med mig genom hela min yrkeskarriär genom ”kan du – kan alla!” Hen hade visat för mig att en elev kan ligga långt efter jämnåriga och ändå arbeta ikapp men det krävs att skolan har resurser som gör det möjligt!

Det är lättare att möta ett barn och hjälpa hen att övervinna svårigheter innan de negativa känslorna fått för starkt fäste. Intresseföreningen för Speciallärare och Specialpedagoger vill arbeta för att barn ska få rätt hjälp och stöd tidigt och att alla som möter barn i svårigheter får goda förutsättningar att utöva sitt yrke.