Ur vilka perspektiv synas skolsvårigheter

Olika perspektiv ger olika följder

I slutet av januari hade vi möte med Intresseföreningen för speciallärare och specialpedagoger. En intresseförening som ska representera yrkesgruppen för att bland annat ge input till tjänstemännen på Lärarnas Riksförbund. Vi som är med i intresseföreningen har anställningar inom olika skolformer: grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, särskola samt uppdrag inom central elevhälsa med arbetsfält på flera olika skolor. Vi återkom till vilka grundläggande värderingar som finns inom skolan där ett är förhållningssättet för hur man ser på skolsvårigheter. 

Med det kategoriska perspektivet ser man att orsakerna till skolsvårigheter finns hos individen vilket medför ett flertal risker: elevens bristande förmåga ses som något statiskt, att eleven har svårigheter. Skolan kommer då att sträva efter att hitta kompensatoriska hjälpmedel för att förmildra svårigheterna som uppstår. Om läraren tror att eleven har för stora svårigheter för att ta till sig hens undervisning kommer läraren i mindre utsträckning vrida och vända på sin egen undervisning och därmed finner hen mer sällan den effektfulla undervisningen för den enskilda eleven. Elevens svårigheter kan därmed bli bestående. Läraren sänder inte heller ut den så viktiga signalen om tilltro till elevens förmåga vilket också kommer hämma utvecklingen. Alla dessa faktorer kommer oönskat att förskjuta ansvaret för elevens misslyckanden från läraren till eleven. Eleven blir då bärare av sina egna svårigheter, vilket verkligen inte är acceptabelt i en skola för alla. Med ett relationellt perspektiv ses i stället skolsvårigheterna uppstå i en större kontext där svårigheterna uppstår i samspelet mellan bland annat individen, klasskamrater, lärare, fysisk miljö, undervisningens upplägg och alla de didaktiska och pedagogiska val som läraren gör. Skillnaden blir då inte att eleven har svårigheter utan är i svårigheter. I sökandet efter den effektfulla undervisningen för individen fokuseras såväl organisation, grupp och individ. Både det kategoriska och det relationella perspektivet finns representerade bland personal på skolor men i olika stor utsträckning. Under utbildningen till speciallärare respektive specialpedagog förskaffas fördjupade kunskaper om lärande. Båda yrkesrollerna ska arbeta för att främja lärande och undanröja hinder för lärande. Under denna resa landar vi alla i det relationella perspektivet och arbetet med elever i skolsvårigheter ger erfarenheter att det inte är något statiskt tillstånd. Elever som har varit i stora svårigheter kan blomma ut och lyckas fantastiskt bra med rätt ledning och stimulans.

En reflektion som vi gjorde var att specialpedagoger har erfarenheten att lärare kan känna att man klampar in på deras domän, att planera undervisningen i ett specifikt ämne, och att det kan vara väldigt känsligt. Detta till skillnad från erfarenheten som speciallärare där man arbetar mer med elever och oftast i ett ämne som man har i sin grundutbildning. Med ett relationellt perspektiv ökar ansvaret på läraren att planera för en undervisning som främjar lärande och undanröjer hinder. Det kan bli en rejäl krock mellan en lärare med ett kategoriskt perspektiv som möter en specialpedagog med ett relationellt perspektiv som i strävan att hjälpa eleven, vrider och vänder på lärarens undervisning. Är kanske det kategoriska perspektivet så närvarande, där läraren kan landa i att eleven har för stora svårigheter för att ta till sig undervisningen och därmed friskriva sig från ansvaret, som gör att specialläraren mottas mer välkomnande? Då får läraren mer konkret stöd i klassrummet eller kanske i ett helt annat rum. Någon annan tar helt eller delvis över undervisningen av den enskilda eleven.

All personal inom skolan, med lite längre yrkeserfarenhet, har fått erfara att alla elever med samma diagnos inte har samma styrkor och svårigheter och att elever ibland ges oönskade roller av den sociala omgivning eleven befinner sig i. En elev som riskerar att hamna i betydligt större svårigheter, som går i en väldigt välfungerande och trygg klass med engagerade lärare och övriga stödjande vuxna, kan klara skolan väldigt väl. Samtidigt så utreds och diagnostiseras elever som aldrig förr, vilket ger växtkraft till det kategoriska perspektivet. Skolor går också igenom olika utvecklingsfaser. Just nu sköljer en våg över skolsverige där skolor ska ”NPF-anpassas” eller ”NPF-säkras”. Även här ges kraft till det kategoriska perspektivet där eleven tillskrivs sina svårigheter och där skolan ska ta fram generella lösningar som passar för alla elever. Speciallärare och specialpedagoger har erfarenheten av att det inte är de generella lösningarna som fungerar utan det krävs en djupgående kartläggning av både eleven och dess omgivning för att förstå var, när och varför svårigheterna uppstår. Utifrån vad kartläggningen visat får individuellt anpassade lösningar tas fram.

Vi diskuterade även begreppet inkludering och vad det innebär för oss i vår roll som speciallärare respektive specialpedagoger. Vi lyfte historien om begreppet integrering som var mest fokus på fysisk miljö över till inkludering som omfattar både fysisk placering, social tillhörighet och didaktisk inkludering. Alla lärare har ett uppdrag att anpassa undervisningen för att alla elever ska känna sig inkluderade. Salamancadeklarationen upprättades 1994 genom Unescos initiativ och det var då som inclusion och inclusive education började användas. Salamancadeklarationen är ett policydokument om vad man vill uppnå och föreslår åtgärder på olika nivåer. Inom skolan ska det finnas så få speciallösningar som möjligt vilket innebär att vi ska blanda elever. Vi har vissa undantag i det svenska skolväsendet som exempelvis särskola och specialskola för döva. Redan vid införandet av Lgr 80 myntades En skola för alla med en politisk vision om att den obligatoriska skolan ska vara en skola dit alla är välkomna och där alla elever möts av en utbildning som är anpassad efter elevens individuella förutsättningar. Vi har idag drygt 40 år senare en rejäl utmaning att leva upp till visionen om En skola för alla och Salamancadeklarationens intentioner. Det ökade antal "hemmasittare" vi fått i Sverige är ett tydligt bevis. Det finns saker som behöver förändras för att alla ska kunna delta i undervisningen i det ordinarie klassrummet. Skolan har ett brett uppdrag, det är inte enbart kunskapsuppdraget utan våra elever ska fostras till ansvarstagande demokratiska medborgare och lära sig samverka med andra och de ska må bra i skolan!

”Ska vi i skolan få alla elever att nå kunskapskraven och samtidigt må bra behöver alla, på alla nivåer, se på skolsvårigheter ur ett relationellt perspektiv!”

Intresseföreningen för speciallärare och specialpedagoger