Dualismen mellan min naivitet och cynism

”…och har du några frågor på det?”. Min röst låter smått likgiltig. Jag får tillbaka ett glatt ”nej”. Eleven hoppas på en tidigare lunchrast. Denne sneglar förväntansfullt mot dörren. Tillbaka får eleven en lång tystnad (sju sekunder lång). ”Mmm…”, tillägger jag. ”Det är bara att komma förbi annars”.

Publicerad Av

Vi reser på oss samtidigt, som om vi gått upp på en signal. Vi tar i hand, och jag skyndar mig tvångsmässigt till toa för att tvätta händerna (jo, så är jag när jag tagit i hand). Eleven går ikapp, dansar förbi elegant och kastar mig en blick som säger: ”Hahaha! Samtalet gav mig noll – annat än att jag fick slippa svenskan. Jag mot skolan, 1-0”. Jag låter det passera.

Min drivkraft – eller snarare min yrkesmässiga kompass jag navigerar efter – är en naiv grundsyn på elevernas intentioner. Dock: Det är väldigt lätt att hamna i jaha-ja-det-är-klart-att-du-ska-bli-läkare-och-eller-ingenjör-eftersom-du-inte-känner-till-bättre-diket eller i tankebanor som dryper av ”jo precis, tror du själv på att jag går-på din lögn om att du ska sluta skolka fr.o.m. nu”. För mig är det lätt att hamna där. När tanken väl dyker upp reflekterar jag det i mina handlingar (beteenden; kroppsspråk; mimik och det talade språket) likt två djävulshorn som sakta tycks växa ur mina tinningar. Och voilà: Oönskade och destruktiva beteenden cementeras. Den självuppfyllande profetian blir certifierad och vidimerad av den tråkiga kommunala tjänstemannen (mig). Med självreflektion, insikt och en förståelse för de egna tankebanorna är det möjligt att navigera tillbaka till den naiva Volkan, jag trots allt är.

Handledning och fortbildning är ett av sätten för oss att börja bli självreflekterande och känna igen våra tankebanor innan de manifesteras. Det är viktigt att vår arbetsgivare ger oss det utrymmet att växa. I annat fall är sannolikheten större att det växer djävulshorn lite varstans i SYV-Sverige.


Volkan Serengil

Studie- och yrkesvägledare

Mejla