Ännu ett SYV-öde i loop

”…oooääääh!” Munnen med de glest sittande tänderna står vidöppen. Jag hör en ny djup inandning. Dottern tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas.

Publicerad Av

”…oooääääh!” Munnen med de glest sittande tänderna står vidöppen. Jag hör en ny djup inandning. Dottern tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas. Tanken slår mig när jag ser de hårt blundande och tårande ögonen att bebisar ser överdrivet ledsna ut när de gråter. När munnen ändå är öppen passar jag att styra skeden med morgongröten mot den. Munnen slår igen, och dottern börjar smacka. Det dröjer dock inte länge innan smackandet ersätts av ännu kraftigare gråt än tidigare. Den tråkiga nyhetsuppläsaren på radion har inte fått en syl i vädret den här morgonen.

När morgonrutinen är avslutad med blöjbyte, fodring av bebis och hundar, rastning av hundarna, dusch och dylikt, joggar jag mot tunnelbanan. Även den här gången missar jag den. Ambitionen att komma prick 08:00 skjuts upp till nästa arbetsdag.

”Hej. Tjena! Hej! Hallå! Godmorgon! Tjena. Hej. Läget? [Nähä!] Hej. God morgon!”. Rutinerat betar jag av elever jag passerar i korridoren. Skörden av hälsningar tillbaka varierar från dag till dag. Jag får tillbaka allt ifrån leende hälsningar till försiktiga nickningar – såväl som likgiltiga miner och huvuden som vänds bort. Det ingår i jobbet att hälsa på elever och att inte bli hälsad på. Kanske inte som SYV – men som vuxen på skolan.

Jag hänger av mig rocken, slår på datorn och utbyter några artighetsfraser med kollegorna i kontorslandskapet. Jag kommer på mig själv att det trots allt är rätt så trevligt att sitta ihop med tre andra vägledare, även om jag mestadels längtar tillbaka till mitt egna lilla rum jag hade för något läsår sedan. Trots mitt milda och dagligt återkommande missnöje, om den s.k. lokalfrågan, flyter dagen på som vanligt. Möten och enskilda samtal avlöser varandra, och varvas med mailkonversationer och administrativt arbete.

Dagen närmar sig mot sitt slut. Som vanligt jobbar jag över. Vaktmästaren kommer in i rummet och muttrar någonting om att jag kommer bli inlåst. Han tillägger: ”Du vet att larmet sätts på halv sex – och ännu viktigare, din dotter växer upp snabbt. Passa på att vara med henne innan hon blir en jobbig 14-åring!” Jag stänger av datorn, traskar mot rocken och sedan mot tunnelbanan. Kvällen bjuder på lek och umgänge med familjen (inkl. mopsarna) såväl som ensamtid framför datorn.

Den fasansfulla insikten slår mig när jag ligger i sängen, hopträngd med en sovande bebis och sambon: Jag skulle ha pressat ut mer av dagen och framförallt ha lekt mer med min dotter. Ögonlocken blir tyngre och tyngre, och jag slocknar med en klump i magen.

Jag vaknar av ett ”oooääääh!” Jag stirrar in i en vidöppen mun med glest sittande tänder. Jag hör en ny djup inandning från bebisen. Hon tar nya tag och byter grimas innan nästa gråtsalva avlossas…


Volkan Serengil

Studie- och yrkesvägledare

Mejla