Huvudmännens syn på förstelärare

Det är intressant att se hur olika huvudmän väljer att hantera frågan om förstelärare. Några kommuner har t. ex. valt att begränsa förstelärartjänsterna till vissa ämnen, vanligen svenska, engelska och matematik. Jag kan förstå att man vill ha en fördjupad forskningsanknuten ämnesdidaktisk utveckling. Jag själv anser att det är en god strävan. Regeringen tycker uppenbarligen också det, eftersom de anslagit medel även till lektorstjänster och lyft fram att det här är en av de viktiga uppgifterna för lektorerna. Jag är dock inte säker på att det här är ett effektivt tänk vad gäller förstelärarna.

Publicerad Av

Av: Richard Pettersson

Förstelärarna ska vara yrkesskickliga lärare som uppnått goda resultat med sin undervisning. Pedagogiska metoder och verktyg är sällan låsta till ett enskilt ämne. Jag själv har haft enorm nytta av att få studera danslärarnas metodik, bl. a. var det från dem jag 2007 fick inspirationen till att börja flippa mitt klassrum.länk till annan webbplats Jag är övertygad om att det finns många fordonslärare, samhällskunskapslärare och tysklärare därute som skulle kunna ge ett positivt lyft åt tankeprocessen och metodiken till lärarna i svenska, engelska och matematik. Och tvärtom naturligtvis.

När jag köpte blåbärsbuskar häromåret fick jag veta att jag var tvungen att köpa blåbär av olika sort för att de skulle kunna befruktas och ge skörd. Ok, klyschig jämförelse men jag tror att det ligger mycket i det, vi får inte vara rädda för att tänka nytt och berikas av kollegor som arbetar med andra metoder och i andra ämnen.

Dessutom undrar jag om inte syftet med karriärtjänsterna förfelas om det visar sig att huvudmännen i sin iver att förbättra statistiken istället för undervisningen huvudsakligen gör förstelärartjänster tillgängliga för lärare i ämnen som har nationella prov.

En annan trend man kan märka är att flera huvudmän väljer att göra om arbetstidsvillkoren för karriärtjänsterna. De som vill ha tjänsterna tvingas acceptera semestertjänster eller 40h+5 lösningar, och alltså ge upp hälften av förtroendetiden.

Tanken bakom detta fyller mig med förundran.

En rektor jag talade med menade att anledningen till dessa arbetstidsförändringar var att det skulle underlätta för att boka möten. Jag kan inte låta bli att undra om inte Doodle vore en enklare och mer effektiv lösning än semestertjänster?

Om 40-timmarstjänsterna istället är ett sätt att kunna lägga på fler arbetsuppgifter utöver en tidigare full tjänst så blir ju som jag ser det ersättningen inte längre en löneökning utan en form av övertidsersättning. Är det verkligen vad som var tanken?

En särskilt yrkesskicklig lärare, vilka ju är de som ska ha förstelärartjänsterna, borde självklart vara synnerligen kapabel att planera sitt arbete oavsett om det handlar om undervisning och annat direkt elevrelaterat arbete eller om samarbete, administration eller kompetensutveckling. Borde inte arbetsgivarens slutsats då vara att man ska utnyttja den här lärarens utmärkta förmåga och professionalism till att med ännu större frihet planera hur han eller hon bäst använder sin tid till hela verksamhetens bästa?

Det är märkligt att när det talas om att försöka få elever att engagera sig mer, ta större ansvar, samarbeta mer och känna större lust och nyfikenhet så är det sällan någon som hävdar att en obligatorisk 40-timmars vecka för alla elever vore den självklara lösningen. Men när det gäller att skapa förutsättningar för lärare att samarbeta, inspireras och utvecklas så låter det ofta som om semestertjänster skulle ge allt detta som i ett trollslag.

Jag vet många fantastiskt skickliga lärare som avstått från att söka förstelärartjänster, därför att de vägrar att bli sämre lärare genom att ge upp delar av sin frihet att göra egna professionella bedömningar kring hur de bäst använder en del av sin arbetstid för att ge maximalt till eleverna och till den skola där de arbetar.

Var det verkligen tanken med karriärtjänsterna?

För att riktigt spetsa till det kan man fråga sig vilka arbetsgivarna vill ha på förstelärartjänsterna, de mest yrkesskickliga lärarna med brinnande intresse för skolutveckling och pedagogik, eller de lärare som undervisar i kurser med nationella prov och som accepterar semestertjänster eller liknande arbetstidsförändringar? Eller är dessa av nödvändighet samma personer?

Man kan ju fråga sig vad som är bäst för skolan?

Av: Richard Pettersson

Ylva Pettersson

Legitimerad lärare i kulturhistoria, teater och historia på gymnasiet.

Mejla