Minskad arbetsbörda för gymnasielärare

Under en längre tid har det uppmärksammats att lärares arbetsbörda ökat och ökar. Denna ökning för med sig en mängd negativa konsekvenser.

Publicerad Av

Lärare drabbas av stress och sjukskrivningar. Alldeles för många utbildade lärare söker sig från läraryrket, inte för att de egentligen vill utan för att de tvingas prioritera sin hälsa och sin familj - de upplever inte att det går att vårda både privatlivet och yrkeslivet. Den arbetsmiljöundersökning som LR publicerade i september visar tydligt att lärare, trots att de upplever sitt arbete som viktigt och givande, kroknar under arbetsbördan.länk till annan webbplats

Som en följd av detta har läraryrkets attraktionskraft minskat. De senaste decenniernas negativa löneutveckling och det faktum att man har begränsat lärarnas frihet att utöva och utveckla sin professionalism har naturligtvis också spelat in.

Vi ser att mängden sökande till lärarutbildningarna minskat, för ämneslärare är detta en skrämmande tydlig trend. I den senaste statistiken ser vi att vissa ämnen riskerar att stå i princip utan behöriga lärare inom en snar framtid.länk till annan webbplats

Eleverna drabbas naturligtvis mest. För varje ny eller utvidgad arbetsuppgift som åläggs lärarna minskar tiden för undervisning. Inte bara lärarna och lärarorganisationernalänk till annan webbplats har påtalat detta, även politikernalänk till annan webbplats har sett och erkänt problemet.

I oktober fattades därför beslut i riksdagen om att lärarna ska få mer tid till undervisning.länk till annan webbplats Ett par saker är värda att lägga märke till i anslutning till det beslutet.

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur alla blivit så överens om att det är administrationen som är boven i dramat. Det kan väl inte bero på att det är en arbetsuppgift som man kan åtgärda utan att det behöver innebära någon väsentlig kostnad - det enda som drabbas kanske är kvaliteten?

För det andra anser jag att det är ytterst anmärkningsvärt att endast grundskolans lärare fått sin arbetsbörda reviderad. Statistik och arbetsmiljöundersökningar visar att gymnasielärarna upplevt en minst lika påfrestande ökning av arbetsbördan. Ändå så är vi helt bortglömda i den här politiska processen.

Vilken är anledningen till detta?

Kan det vara så att de främsta orsakerna till gymnasielärarnas överbelastning inte i främsta hand är administrationen utan skenande antal kurser och undervisningstimmar i tjänsterna, minskade resurser till undervisning och minskade resurser för allmänt och särskilt stöd - och att politikerna duckar för att ta diskussionen om dessa arbetsuppgifter eftersom det skulle kosta pengar att arbeta för att förbättra arbetsmiljön ur dessa aspekter?

Jag ska inte koncentrera mig på frågan om ämneslärares undervisningstid, jag lovar att återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle. Jag vill istället lyfta två förslag på arbetsuppgifter som borde flyttas från lärare till annan personal, och som skulle ge en konkret förbättring till gymnasielärare:

* Ta bort mentorsuppdraget från gymnasielärarna.


Lärare måste kunna prioritera elevernas lärande.
Lärare måste kunna prioritera elevernas lärande.

Mentorsuppdraget har utökats och kommit att omfatta allt fler arbetsuppgifter. Samråd med rektor och elevhälsa där man diskuterar elevers sociala situation samt studiesituation och underlag för ev. särskilt stöd tar allt mer tid. Likaså möten kring elevers frånvaro och att sammanställa och bedöma underlag för studiemedel och ev. indragningar av dessa. Dokumentation som är knuten till mentorsuppdraget, inte till min egen undervisning, tar mer och mer tid. Möten med instanser utanför skolan, sociala myndigheter, polis, olika vårdinstanser m.m. är också en mycket tidskrävande del av mentorsuppdraget. Då jag som historielärare inte har någon som helst formell kompetens vad gäller den sortens utredningar eller insatser som de här instanserna går in i handlar min roll mest om att kalla till möten, föra protokoll och se till att den dokumentation som sedan upprättas blir korrekt. Som mentor genomför jag också utvecklingssamtal, i dessa är endast en liten del knuten till min egen undervisning, övergripande pedagogisk diskussion kan naturligtvis föras av annan behörig lärare. Att man har dragit ner på elevhälsan innebär också att allt fler elever söker upp mentor för att få diskutera frågor som egentligen borde hanteras av utbildad skolsköterska, kurator eller psykolog.

Mitt förslag är därför att man inrättar krav på utbildade mentorer som övertar mentorsuppdraget. Denna mentor ska vara pedagog, samt ha  kompetens för att på ett kvalificerat sätt delta i samtalen med instanser som BUP, sociala myndigheter och vården, samt vara utbildad i att dokumentera på ett sådant sätt som lagen kräver. På så sätt skulle vi kanske kunna lösa problemet att så många skolor misslyckas med att upprätta åtgärdsprogram som inte underkänns av Skolinspektionen.länk till annan webbplats

Eleverna skulle på så sätt få ökad rättssäkerhet i det att den personal som handhar kontakten mellan skolan, vården, sociala myndigheter o.s.v. är kvalificerade för dessa uppgifter, och förslagsvis också har mer omfattande tystnadsplikt än lärare.

En del kollegor menar att det skulle inverka negativt på elevkontakten att mista mentorsuppdraget. Jag tror tvärtom att många elever skulle känna att det vore bra för deras skolsituation att  kunna ha en rent pedagogisk relation med samtliga sina lärare och själva kunna avgöra hur mycket om sin hälsa och sociala miljö som de vill att deras t.ex. historie- eller matematiklärare ska känna till. Som ämneslärare är man dessutom ofta mentor bara till en bråkdel av mängden elever man har, jag har aldrig märkt av att jag skulle ha en sämre relation till de elever jag inte är mentor för.

* Ta bort marknadsföringsarbetet från gymnasielärarna

Många gymnasielärare lägger mycket tid på arbete med marknadsföring - under vissa perioder flera timmar i veckan.

Det kan handla om att åka runt på informationsmässor, ofta på kvällstid. Öppet Hus och andra informationsevenemang på den egna skolan kan äga rum ett par gånger per termin, och måste förberedas och utvärderas. Lärarna skriver informationstexter för att visa upp verksamheten, tillverkar broschyrer, har möten kring lämpliga slogans och presentationer på nätet. Marknadsföringsstrategier och planering av marknadsföring ingår också i många gymnasielärares uppgifter, dessutom förväntas många kontakta pressen när man genomför events som kan visas upp såsom skolkonserter eller utställningar.

Allt arbete med marknadsföring tar naturligtvis tid som kunde ha lagts på arbete med eleverna man redan har. Det är något fel när lärare står och delar ut broschyrer eller författar slogans medan deras elever misslyckas med att nå målen i kurserna.

Jag skulle därför gärna se att man kom överens om att marknadsföring inte ingår i gymnasielärarnas uppgifter. Om vi ska ha ett system där skolor behöver marknadsföra sig bör detta arbete läggas på annan personal än lärarna.

Så länge politikerna inte kan enas om att återinföra ett tak för undervisningsskyldigheten för ämneslärarna, känner jag att de här två förslagen till åtgärder skulle kunna vara ett sätt att börja åtgärda även gymnasielärarnas bevisligen allt för höga arbetsbörda.


Ylva Pettersson

Legitimerad lärare i kulturhistoria, teater och historia på gymnasiet.

Mejla