Räcker du till?

Räcker du till? Jag känner ibland att jag inte gör det. Nu pratar jag inte främst om tid utan om kompetens. Japp. Visst, det är ofta ont om tid, men när det gäller arbetsbelastningen finns det åtminstone något litet jag kan göra, jag kan planera om, jag kan prioritera, jag kan be om hjälp, jag kan effektivisera. Det räcker inte, men jag är inte helt chanslös. Att tvingas utföra arbetsuppgifter jag inte är kvalificerad för väcker frustration!

Publicerad Av

 

Nej, de gånger då jag verkligen inte känner att jag räcker till, då jag känner mig maktlös, frustrerad och otillräcklig är när jag åläggs arbetsuppgifter jag inte är kvalificerad att utföra.

Förr i tiden handlade det ibland om att jag blev beordrad att ha kurser, eller vikariera för kollegor, i ämnen jag inte var utbildad för. Att leda arbetet i ett ämne jag inte behärskar är förödande - för både eleverna som naturligtvis inte får ut det de har rätt till och för mig som tvingas misslyckas. Fruktansvärt.

Nu var det länge sedan detta hände. Till viss del tror jag att jag har legitimationsreformen att tacka för det, även om jag har invändningar mot delar av den reformen.

Men många lärare utsätts fortfarande för att beordras att utföra arbetsuppgifter som vi inte är kvalificerade för.

Det kan handla om att agera stödperson åt elever som går igenom livskriser, dödsfall i familjen, skilsmässor eller annat som sätter deras värld i gungning. Som ämneslärare har jag ingen kvalificerad utbildning i rådgivning till personer i kris.

Det kan handla om vårdrelaterat stöd. Elever med kroniska eller svåra sjukdomar, ätstörningar, missbruksproblematik eller depressioner behöver terapeutiska samtal och rådgivning. Inte heller detta är jag kvalificerad att hålla i på ett professionellt sätt. Ändå kan krav ställas på lärare, kanske främst i mentorsrollen, att vi ska kunna agera stöd åt dessa elever. Ofta förväntas vi även dokumentera kring detta stöd på ett sätt som egentligen kräver formell utbildning i att föra journal. Eftersom det oftast är långa köer innan ungdomarna kan få hjälp av BUP eller annan vårdpersonal får lärare ofta agera kontaktperson under lång tid och under svåra omständigheter på ett sätt som utsätter både eleven och läraren för risk. Som lärare har jag ofta haft en längtan efter ett trollspö - möjligheten att snabbt se till att en elev får komma till en läkare, en psykolog, en speciallärare eller annan personal som har kompetens att ge hjälp på ett kvalificerat sätt utifrån de behov en elev har. Men som lärare sitter man ofta i en dubbel rävsax, inte bara saknar jag den kompetens eleven behöver, jag saknar också befogenheter att se till att eleven får komma till den person som sitter inne med rätt kompetens.

Det känns ibland som om brister inom vård och social omsorg förväntas täckas upp av skolan. Av lärarna.

När det händer, känner jag att jag inte räcker till.

Ni som är mentorer: Hur stor del av uppdraget går åt till pedagogiska samtal med och kring varje elev? Hur stor del av uppdraget går åt till insatser kring en mindre grupp elever som är i behov av särskilt stöd? Hur stor del av uppdraget går åt till insatser av den karaktär jag beskriver ovan, som egentligen borde hanteras av personal med kompetens att ta hand om vårdbehov eller behov av social omsorgskaraktär?

Är fördelningen rimlig?

Räcker du till?

Jag vill igen föreslå att mentorsuppdraget lyfts från lärarna och läggs på personal med rätt kvalifikationer. Dessa mentorer ska också finnas med i en struktur där de har möjlighet att på ett effektivt sätt hjälpa elever vidare till rätt instans så att varje elev får snabb, rättssäker och kvalificerad hjälp.

Då kan jag som lärare istället fokusera på det jag är kvalificerad att göra - undervisa, och leda det pedagogiska arbetet och samtalet.

Att tvingas utföra arbetsuppgifter jag inte är kvalificerad för väcker frustation!

Ylva Pettersson

Legitimerad lärare i kulturhistoria, teater och historia på gymnasiet.

Mejla