Betyg – nu är det dags igen

Det är över 20 år sedan jag satte mina första betyg. Skalan var 1-5, betygen var fortfarande relativa.

Publicerad Av

Vi förde frånvaro på blad som var fästa vid trätavlor i kollegierummet, precis utanför rökrummet. Vi fick ut våra scheman som fotostatkopior av de stora tavlor där studierektorn lade schema genom att stoppa ner små papperslappar i olika färg för ämne, lärare och klass. Schemat bestod av 40-minutersmoduler, det ringde in och ut till varje lektion. Jag satt på moppe och hämtade in de sista specialarbetena som jag inte lyckats få eleverna att lämna in.

1467408_10151777175142761_133850009_n

Nåväl, tillbaka till betygen. Studierektorn lade ut stora betygsliggare i läderband på matbordet i kollegierummet, en vecka före skolavslutningen. Där skrev man in betygen för hand.

Det var en mäktig känsla att sätta de där betygen. Första gången. Hade jag varit rättvis? Hade jag tolkat alla kriterier rätt? Hade jag missat något? Jag vred och vände på de där siffrorna, läste om proven, strök under i anvisningarna från Skolverket, dubbelkollade med Egidius. Trippelkollade med Egidius. Herregud, hade jag verkligen satt rätt betyg?

Natten innan liggarna skulle tas bort och försvinna in i rektorns ouppnåeliga gömmor låg jag och hade ångest. Tänk om jag hade skrivit fel? Om något hamnat på fel rad? Eftersom det här var innan skolorna var larmade på nätterna bestämde jag mig för att smyga upp till skolan och säkerhetsgranska alla betygen en sista gång. Jag skämdes lite, för jag insåg ju att alla vana, erfarna lärare sov den rutinerade lärarens goda sömn i trygg förvissning om att de satt rätt betyg - och fört in dem på rätt rad. Jag pep upp till skolan. När jag kom in i hallen till kollegierummet hörde jag mummel. Pinsamt! Det var någon annan där. Jovisst. Runt matbordet med kaffekoppar satt en hög av de äldre, rutinerade adjunkterna och turades om att läsa i liggarna med pennan i hand. De log välkomnande men lite hålögt mot mig när jag kom in. Räckte mig en kaffekopp.

Idag är allt annorlunda.

Jag sitter på facebook och jagar arbeten, istället för på moppen.
Jag scrollar i Dexter och dubbel, trippelkollar att allt blir rätt. Jag svär över Skolverkets (förlåt) extremt användarovänliga sida när jag igen kontrollerar att jag inte blandat ihop något från nu gällande betygskriterier med något från tidigare kurs- eller ämnesplaner som jag inte lyckats förtränga. Jag längtar efter den där känslan av säkerhet i bedömningen jag hade när jag som nyexad tryggt lutade mig mot Egidius.

Jag chattar med elever som ännu inte är i mål. Fram emot midnatt stänger jag igen locket på min laptop. Hålögd är jag nog, men det finns inget gammalt rutinerat gäng i vardagsrummet som fixar fram kaffe och lutar sig mot varandra i slutspurtsvånda. Så nog är det annorlunda alltid.

Tack gode gud för att jag är gift med en lärare.

Varje år tänker jag att det nog kommer att bli lättare någon gång.

Nästa år kanske?


Ylva Pettersson

Legitimerad lärare i kulturhistoria, teater och historia på gymnasiet.

Mejla