Stannar upp en minut

Utanför den öppna dörren till mitt arbetsrum spelas musik, The Pogues. Två killar klättrar på stegar, drar om elledningar så att lamporna ska bli självsläckande. Killarna är elever, sistaringare på elprogrammet. Jag hör dem prata. Tänker att Gordon Ramsey skulle bli stolt om han hörde hur bra de kommunicerar i arbetet, hela tiden har koll på vad den andre gör.

Publicerad Av

De pratar om skolan, att de är stolta över att lära sig ett yrke. Tänker att det är häftigt att kolla på grabbarna som jobbar, hur säkra de är i sitt hantverk. Tänker att det är roligt att få vara på en arbetsplats där så många kan så mycket.

Fick ett mail från min rektor. Nästa RoK ses vi hos Gy-sär.

Inser att jag inte vet var Gy-sär håller hus. Jag jobbar på en ganska stor skola, i en stor byggnad. Och jag har ju bara jobbat här i snart 17 år.

Jag kollar med kollegan. Han vet inte heller.

Jag går en sväng till kaffeautomaten. Från personalrummet kan jag se ut över borggården, med den stora vackra julgranen i mitten. Nere på andra sidan kan jag se dansarna genom panoramafönstren. Där är jag ju ibland. Men bredvid ligger rummen där förut den textila KY-utbildningen höll hus. Vad ligger i de lokalerna nu? Jag vet inte. Nere till vänster ser jag att man hängt upp stora härliga maskroslampor från ett stort möbelvaruhus. När gjorde de det? När var jag nere i de salarna senast?

Runt borggården i två våningar ser jag fönster efter fönster med adventsstakar och människor som rör sig. I många av rummen har jag aldrig varit. I många av rummen pågår arbete jag inte kan något om. Efter snart 17 år.

Jag känner en liten sorg över detta. Att vara en del av något så stort, men bara röra mig i samma trånga cirkel.


Ylva Pettersson

Legitimerad lärare i kulturhistoria, teater och historia på gymnasiet.

Mejla