Logga in

- Anpassa textstorlek +

I Finland är specialundervisningen viktig

Är faktorn bakom Finlands goda PISA-resultat hur man bedriver specialundervisning? Hur bedrivs specialundervisningen egentligen? Vilka likheter och skillnader finns mellan hur man gör i Finland och hur man gör i Sverige, och finns det något vi kan lära? Detta är frågor som speciallärarstudenten Hanna Hörngren Rondahl fokuserade på under LR Stud Stockholms studieresa till Finland i slutet av februari i år.

I Lärarnas nyheter med tema Utblick Finland sägs det att 30 procent av eleverna i Finland någon gång under sin skolgång får specialundervisning och att så mycket som åtta procent får specialundervisning på heltid. I samma artikelserie väcks frågor om stigmatisering, inkludering och om de stora specialinsatserna är en bidragande faktor till de goda PISA-resultaten. Hur det än är med det lyfts det fram, både i rapporter om Finland och av de rektorer, lärare och andra vi träffat under vårt studiebesök, att i Finland är specialundervisningen viktig och att man inte låter den vänta när den behövs.

År 2011 kom också en ny reform gällande specialundervisningen med benämningen AIS vilket innebär en stödtrappa där man först ger allmänt stöd för att sen ge intensifierat stöd, vilket kan resultera i särskilt stöd. Det allmänna stödet (A) är enklare åtgärder som sker i klassrummet som t.ex. att ge eleven en mer fördelaktig placering, lite extra struktur, extra tid för prov etc. När, eller om, man märker att detta inte räcker görs en pedagogisk bedömning/utredning och man upprättar en plan för intensifierade åtgärder (I) som t.ex. kan vara mer tid med speciallärare, tillgång till en elevassistent (i Finland kallat skolgångsbiträde) eller mer individanpassad undervisning. Om eleven har ett ännu större behov av stöd görs en pedagogisk utredning som kan resultera i särskilt stöd (S). Eleven kan efter denna utredning gå kvar i sin gamla klass med mer specialpedagogiska insatser, bli flyttad till en mindre undervisningsgrupp eller börja i en specialskola antingen med allmän läroplan eller med individuella mål.

I Finland har man nämligen specialklasser och specialskolor för elever i behov av särskilt stöd. Enligt Michaela Lindqvist, rektor på Minervaskolan som är en specialskola (årskurs 1-6) i Helsingfors, läser elever med t.ex. Aspergers syndrom, dysfasi eller specifik språkstörning, grav dyslexi, beteendeproblem eller koncentrationssvårigheter oftast enligt den allmänna läroplanen medan elever med mer uttalade inlärningssvårigheter, omfattande specialsvårigheter, långsam inlärningstakt eller med en ojämn prestationsprofil oftast läser mot individuella mål.  Klasserna där är mindre, lärartätheten är högre, skolgångsbiträden finns i alla klasser och man har ett specialpedagogiskt medvetet arbetssätt med dessa elever men med det långsiktiga målet att de framöver ska kunna integreras i en vanlig klass och man samarbetar med elevens ordinarie närskola kring detta.

Men under vårt studiebesök får vi också höra om sparkrav och att det inte längre finns lika mycket resurser vilket kan göra att en specialpedagog har flera hundra elever och kan vara ambulerande med en tjänst på flera olika skolor för att få ihop till en heltidstjänst. Vi får höra att de ökade kraven på dokumentation i arbetet med särskilt stöd ger en större arbetsbörda för lärarna på bekostnad av undervisningstid. Vi får höra av specialpedagoger själva att de gärna skulle vilja ha tid att arbeta med eleverna i deras hemklassrum, men att det organisatoriskt inte är möjligt. Vi får höra från alla instanser vi möter att det råder stor brist på behöriga specialpedagoger och speciallärare och vi får höra om skolomotiverade ungdomar som kanske inte ens läser gymnasiet, eller som hoppar av och Mika Nyholm, rektor på den svenska skolan Normallyceum uttrycker en djup oro för det mörkertal av ungdomar som inte är inskrivna i en skola.

Okej, nu backar vi bandet. Det här syns inte i PISA-resultaten. Och vad skiljer egentligen Finlands specialundervisning från vår? Även vi har en uttalad stödtrappa som följer samma mönster; från att ge särskilt stöd i klassrummet med mindre anpassningar till pedagogiska utredningar med åtgärdsprogram och mer riktat stöd. Även vi har motsvarande verksamheter som specialklasser och specialskolor där vi arbetar på liknande sätt. Även vi har brist på behöriga speciallärare och specialpedagoger och besparingar gör att de som finns kanske verksamma på flera skolor för att få ihop till en heltidstjänst. Även vi har en stor arbetsbörda där dokumentation och pappersarbete är en betydande del. Och även hos oss är skolans ekonomi avgörande för vilka typer av specialpedagogiska insatser som sätts in.

Men visst, betydande skillnader finns. Insatser sätts in tidigt, är i första hand tidsbestämda och verkar därför avdramatiserande. Eftersom det är vanligare med speciallärare, specialpedagoger och skolgångsbiträden och fler elever erbjuds specialundervisning tror jag inte heller att det blir lika stigmatiserande för eleverna att samarbeta med dessa. Men nu börjar vi närma oss djupt vatten. Att prata om elever i behov av särskilt stöd som en massa, ett ”dem” är farligt, för att inte säga ohållbart. Vi kan inte raljera om hur specialundervisningen borde se ut. För den borde se olika ut för olika elever, vilket den också gör i praktiken - både i Finland och i Sverige.

Jag jobbar själv i en exkluderande verksamhet – en motsvarande specialklass och för våra elever tror jag uppriktigt att detta är det bästa alternativet för dem. Istället för att fortsätta en skolgång som inte har fungerat befinner sig de nu i ett sammanhang som fungerar, där det är högt i tak och där man kan arbeta utifrån sina egna förutsättningar, på individnivå. Vissa menar att det ger negativ uppmärksamhet och att det är stigmatiserande att vara annorlunda och jag är den första att hålla med om det. Men det kan vara minst lika stigmatiserande för en elev att sitta i ett ”vanligt” klassrum och alltid vara den som inte förstår, den som ligger efter, den som är socialt avvikande. Diskussionen om inkludering och stigmatisering, och kanske diagnosticering, är jätteviktig så länge vi förstår att vi inte kan generalisera och/eller kategorisera elever med olika funktionsnedsättningar, eller som vissa väljer att kalla det; olika funktionsförutsättningar.

Även om jag tycker att mycket i Finlands specialundervisning är lik vår så har vi saker att lära. Att tidigt våga se och lyfta problem och arbeta med dessa tror jag personligen är av avgörande betydelse. ”Att vänta och se hur det utvecklas” verkar inte vara en bra metod.  Ja, elever lär olika snabbt och ja, elever mognar inte samtidigt men ett stödbehov bör kunna observeras och åtgärdas förhållandevis tidigt. Annars riskerar man, genom avsaknaden av insatser, att istället skapa en exkludering för eleven längre fram.

Summa summarum blir nog att även om Finland presterar bättre i PISA-resultaten än vi och även om våra skolsystem och retoriken runt dessa skiljer sig åt på många punkter så finns det också många likheter. 

 

 

Hanna Hörngren Rondahl, speciallärarstudent


Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Du vill spara följande sida som genväg

Ansvarig för sidan: Isak Skogstad

Sidan senast uppdaterad: 2017-05-24 12.39