Låt läraren bilda sig

Lärarnas kompetensutveckling har varit i fokus de senaste åren. Det har handlat om larmrapporter från Lärarnas Riksförbund, Skolverket och näringslivet, om statliga lärarlyft och om regeringens utlovade fortbildningssatsning.

Lärare, myndigheter, näringsliv som efterfrågar, en regering som vill satsa – det låter som ett vinnande koncept.

Men handlar det om mer av detsamma blir pengarna inte bara kastade i sjön utan kontraproduktiva.

Det är ingen som efterfrågar de toppstyrda studiedagar som dominerar i dag, ett fenomen som döms ut av såväl forskare som skolmyndigheter. När det gäller de statliga punktinsatser vi sett har de fått som konsekvens att nästan all övrig ämnesfortbildning försvunnit.

Våra passiva huvudmän har blivit än mer passiva. Det finns heller inga punktinsatser som kan ersätta kontinuerlig ämnesfördjupning. Ska ämneslärarutbildningarna attrahera studenter och elevernas resultat stiga måste vi hitta tillbaka till den individstyrda fortbildning som ingår i ämneslärarens professionella roll.

I Sverige behandlas lärare som vore de en enhetlig grupp. Det trots att det finns stora skillnader mellan yrkespraktik, utmaningar och behov mellan stadier och ämnen. I styrdokumenten är formuleringarna kring fortbildning gemensamma för alla lärare.

I Skolverkets rapporter syns liknande generaliseringar. Skolövergripande och kollegial fortbildning lyfts, medan individuell fortbildning ges underkänt.

Det här är en konstruerad motsättning. Individuell fortbildning betyder inte att man lär ensam – bara att valet av fortbildning styrs av individen. Valet att arbeta i grupp eller enskilt bör bero på innehållet eller på den enskilda lärarens yrkesroll, behov och preferens – inte serveras som generellt påbud uppifrån.

För lärare i de lägre stadierna har den enhetliga synen på lärare lett till mer fortbildning. Ämneslärarna har däremot blivit de stora förlorarna.

Det finns i dag ämneslärare som överhuvudtaget inte får fortbildning. När det erbjuds handlar det ofta om centrala föreläsningar av allmän karaktär eller om statliga punktinsatser.

Det duger inte. Ämneskunskaper och ämnesdidaktik kräver fortlöpande underhåll och uppdatering.

Skall klassresor bli möjliga och lust att lära uppstå i skolan måste skoltiden uppenbara att man kan älska det franska språket och bli bergtagen av molekyler. Då måste varje elev lära sig att det går att viga sitt liv åt integralekvationer och samtidigt uppleva sig lika lyckligt lottad som en Idol-stjärna. Då måste ämneslärare få kontinuerlig ämnesfortbildning så att de är kunniga, uppdaterade och passionerade inför sina ämnen.

Kompetensutveckling är inte hostmedicin som myndigheter och huvudmän ska dosera ut i välvilligt nedlåtande portioner där de tycker att det rosslar värst – inte om den ska göra varaktig nytta.

Lösningen är inte heller brandkårsutryckningar i form av olika lyft.

Normalläget måste vara att varje ämneslärare fortlöpande förväntas och ges möjlighet att skaffa sig minst den kompetensutveckling som behövs för att göra ett bra jobb – helst tillräckligt för att entusiasmeras och därefter entusiasmera sina elever.

Frihet och förtroende ökar motivation, kreativitet och ansvarstagande.

Men ofria lärare fostrar inte fria elever och utan ansvarstagande lärare lär sig inte eleverna att ta ansvar.

Tvärtom är ansvar, kreativitet och resultatfokus förutsättningar för skicklighet och framgång hos en ämneslärare. Skall Sverige få en bra och likvärdig skola måste kontrollen flyttas från stödprocesser, dokumentation och metoder till skolans resultat och måluppfyllelse. Ämneslärarna måste återfå sin professionella frihet och sitt professionella ansvar.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund

Helena von Schantz, ordförande Språklärarnas Riksförbund

Mer inom ämnet


För kommentarer och upplysningar

Pressjour Lärarnas Riksförbund

08-613 25 55