Kommunpolitikerna inser att staten måste ta ansvaret

Utbildning för barn och ungdomar borde vara en nationell angelägenhet

Flera regeringar har försökt vända utvecklingen i den svenska skolan med de medel som står staten till buds. Men man har varit alldeles för flata. Det är dags för staten att ta över styrning och finansiering av svensk skola. Endast så kan vi få likvärdiga förutsättningar och möjligheter. Och lärarna får därmed bättre möjligheter att göra ett bra jobb.
Det skriver Åsa Fahlén och Åsa Dahlberg, förbundsordförande respektive distriktsordförande (för Västerbotten) för Lärarnas riksförbund.

Publicerad

Kommunernas förutsättningar och engagemang för skolan varierar så mycket att det är till skada för både enskilda individer och samhället. Att svenska elever får en undervisning av högsta kvalitet – likvärdig över landet, är en angelägenhet för alla.

Internationella undersökningar, nationella kunskapsutvärderingar och den allmänna opinionen säger samma sak – den svenska skolan är inte likvärdig!

Från att ha varit ett av de mest likvärdiga skolsystemen i västvärlden, med mycket goda kunskapsresultat, har den svenska skolan gjort en resa neråt i så gott som samtliga relevanta mätningar.

Vi måste få ännu kraftigare verktyg för att vända utvecklingen i skolan. Under mandatperioden kommer frågan om hur staten faktiskt ska kunna ta över ansvaret för skolan utredas. Det ingår i det så kallade januariavtalet som togs fram av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern.

Vi vet att många kommunpolitiker faktiskt välkomnar att staten tar ett större ansvar, även om de inte alltid öppet erkänner det. Vi ser att det finns stöd för statligt ansvar för skolan, på grund av stora skillnader i förutsättningar och bristande resurser i de mindre kommunerna i landet.

Inte minst de små kommunerna i exempelvis Västerbotten är hårt utsatta.

I Västerbotten finns två större kustkommuner, Umeå och Skellefteå, med omgivande kranskommuner. Den andra halvan av länet består av små inlands- och fjällkommuner som har helt andra utmaningar än de man har vid kusten.

I den lilla kommunen finns sällan möjligheten att kostnadseffektivt samordna enskilda elevers behov. Lagstadgade rättigheter om stöd för bästa måluppfyllelse innebär i princip alltid höga kostnader, alternativt uteblivna insatser. Ett typexempel på detta är när en liten skolenhet ska försöka bedriva en vettig undervisning för ett fåtal nyanlända elever, med olika modersmål, i olika åldrar och dessutom med helt olika skolbakgrund.

I den situationen, när samordningsmöjligheterna varit obefintliga, finns inte de pedagogiska förutsättningarna trots att man skapat små undervisningsgrupper.

Ett annat dilemma är när grundskolan återkommande får vara den verksamhet som reglerar utbildningsnämndernas ekonomiska underskott när kostnaderna för gymnasieskolan ökar. Detta är inte ovanligt i mindre kommuner som saknar egen gymnasieskola. Fler gymnasieplatser på till exempel yrkesprogram eller extra utbildningsår för elever som av olika anledningar inte klarar gymnasiet på tre år gör att det blir mindre och mindre kvar till grundskolan.

Hela situationen blir en ond cirkel där kvaliteten i grundskolan successivt försämras, vilket i sin tur leder till att gymnasiet blir allt dyrare. Mot den bakgrunden kan man lätt inse att all utbildning för barn och ungdomar borde vara en nationell angelägenhet och inte kommunal.

När det sedan kommer till de små kommunernas förutsättningar att rekrytera legitimerade lärare, talar lärarbristens Sverige sitt tydliga språk. Med långa pendlingsavstånd i glesbygd och en sviktande ekonomi blir lärarförsörjningen allt mer problematisk i Västerbottens inlands- och fjällkommuner. En utveckling som, när den väl nått botten, kräver stora resurser i både tid och pengar för att vända.

Det handlar framför allt om att ändra förutsättningarna så att vi kan få en likvärdig skola för alla elever i hela Sverige. Vi behöver få ett system där pengarna i högre utsträckning fördelas utifrån elevernas och skolornas förutsättningar.

Då skulle vi som lärare och vägledare få bättre möjligheter att göra ett bra jobb. Ett jobb vi kan vara stolta över, utan att riskera vår hälsa.

Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund
Åsa Dahlberg, distriktsordförande Lärarnas Riksförbund Västerbotten

”... all utbildning för barn och ungdomar borde vara en nationell angelägenhet och inte en kommunal.Det handlar framför allt om att ändra förutsättningarna så att vi kan få en likvärdig skola för alla elever i hela Sverige. Vi behöver få ett system där pengarna i högre utsträckning fördelas utifrån elevernas och skolornas förutsättningar.”

Åsa Fahlén

Mer inom ämnet


För kommentarer och upplysningar

Pressjour Lärarnas Riksförbund

08-613 25 55