Lärarbristen ingen olöslig ekvation 

Bättre löneutveckling och rimligare arbetsbelastning är lösningen.

Det krävs kraftiga åtgärder från huvudmännen för att höja läraryrkets attraktivitet och motverka lärarbristen. Frågan är om de ansvariga för skolan har problemlösningsförmågan, skriver Åsa Fahlén, Lärarnas Riksförbund i Dagens Arena.

Publicerad

Förutom Albert Einsteins födelsedag, firas i dag den 14 mars Pi-dagen för att uppmärksamma det magiska talet 3,14 som med sina decimaler fortsätter i all oändlighet. Dagen kallas numera även den internationella matematikdagen för att synliggöra matematiken och dess betydelse i samhället.

Den ger också ett tillfälle att hylla alla de lärare som dagligen gör sitt yttersta för att väcka elevernas intresse för att lära sig mer. Utan matematiklärare blir det inga ekonomer, ingenjörer, rymdforskare – eller för den delen några nya matematiklärare.

Det råder inget tvivel om att utbildade och legitimerade lärare är en avgörande faktor för elevers skolframgångar. Tyvärr är de legitimerade lärarna alldeles för få. När det gäller matematik hopar sig verkligen orosmolnen. Enligt en analys från Universitetskanslerämbetet 2019 ser den framtida lärarbristen ut att bli som allra störst på högstadielärare inom matematik.

Samtidigt visar den senaste internationella studien TIMSS, som mäter kunskaper i matematik och naturvetenskap, att de svenska elevernas resultat i matematik är under genomsnittet för de EU– och OECD-länder som deltog 2019. Den visade även att klyftorna mellan olika elevers kunskaper fortsätter att vara ett växande och allvarligt problem.

Att höja kunskapsresultaten samtidigt som det saknas lärare som säkrar undervisningens kvalitet är förstås en ekvation som inte går ihop. Hur man på sikt vänder utvecklingen är däremot inte olösligt. Frågan är om kommunerna och friskolorna har problemlösningsförmågan och viljan att ändra på två viktiga variabler. Det är nämligen endast med bättre löneutveckling och rimligare arbetsbelastning som vi kan behålla de yrkesverksamma lärarna och locka fler till yrket.

Huvudmännens satsningar hittills räcker inte på långa vägar om lärarutbildningen ska stå sig i konkurrensen med till exempel ekonom- och ingenjörsutbildningarna som är betydligt mer lönsamma i synnerhet ur ett livslöneperspektiv. I den nu pågående avtalsrörelsen för lärare måste det bli ett resultat som innebär en uppvärdering av läraryrket om det överhuvudtaget ska bli möjligt att åtgärda lärarbristen.

Enbart statliga satsningar räcker inte för att lösa lärarbristen. Så länge arbetsgivaransvaret finns på lokal nivå måste också satsningar ske lokalt. Vi ser dessvärre inga större tecken på att skolornas huvudmän är särskilt mycket att räkna med.

Larmrapporterna om kommunernas nedskärningar på skolan duggar numera tätt. Det som skulle krävas är kommunala budgetar som satsar på skolan i stället för att lamslå den med nedskärnings- och effektiviseringskrav. Detta riskerar att öka lärarnas redan tunga arbetsbelastning, vilket är totalt kontraproduktivt om kommunerna på allvar vill vända utvecklingen och på sikt säkerställa alla elevers rätt till undervisning av legitimerade lärare.

Det viktigaste för den svenska skolan är förstås att ansvaret för den lyfts från kommunerna till staten. Men tills detta sker har vi högt ställda krav på att de som är ansvariga för skolan idag också tar sitt ansvar för lärarförsörjningen. Till skillnad mot det mystiska talet Pi som aldrig tar slut måste lärarbristen göra det. Allt annat vore förödande för den svenska skolan.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

”Enbart statliga satsningar räcker inte för att lösa lärarbristen. Så länge arbetsgivaransvaret finns på lokal nivå måste också satsningar ske lokalt. Vi ser dessvärre inga större tecken på att skolornas huvudmän är särskilt mycket att räkna med.”

Åsa Fahlén

Mer inom ämnet


För kommentarer och upplysningar

Pressjour Lärarnas Riksförbund

08-613 25 55