Skolan kan inte vänta – trots krisen i politiken

Reformerna i Januariavtalet måste genomföras

För skolans del har Januariavtalets punkter stakat ut en färdväg för viktiga reformer. Dessvärre har endast ett fåtal delar som rör skolan kunnat bockas av. Nu riskerar skolpolitiken att gå i stå, skriver Åsa Fahlén i Aftonbladet.

Sverige befinner sig för tillfället i en politisk kris, där riksdagen den 21 juni röstade ja till en misstroendeförklaring mot statsministern.
Sedan dess är det så kallade januariavtalet inte längre giltigt, vilket förstärktes av att Liberalerna slutligt sade nej till dess omförhandling.

Det var en fråga inom bostadspolitikens område som fällde avgörandet för misstroendeomröstningen.

För skolans del har Januariavtalets punkter stakat ut en färdväg för viktiga reformer.
Dessvärre har endast ett fåtal delar som rör skolan kunnat bockas av. Det mesta ligger som utredningsförslag och en del viktiga reformer har lagts i långbänk, vilket tyder på oenigheter inom ramen för det tidigare överenskomna samarbetet.

För Lärarnas Riksförbund handlar politiken om att viktiga reformer behöver genomföras för att bryta den negativa utvecklingen kring skolans likvärdighet, oavsett januariavtal eller ej.
Den svenska skolan håller nämligen på att bli inkomstmässigt, geografiskt och etniskt segregerad, vilket också avspeglar sig i kunskapsresultaten.

Elever från olika bakgrund behöver mötas och alla elever behöver få möjlighet att nå höga kunskapsresultat utifrån sina förutsättningar.
Det sker bäst i blandade skolor med legitimerade lärare som ansvarar för undervisningen, och där elever som behöver stöd ska få det, i eller utanför den ordinarie klassen.

Vi ser med oro på att skolpolitiken riskerar att gå i stå, vilket drabbar såväl elever som lärare. Reformbehovet är nämligen påträngande stort. Det handlar bland annat om följande:

* Utredningen om ett beslutsunderlag för skolans förstatligande måste få fortsätta, med ambitionen att staten tar över arbetsgivaransvaret för lärare och rektorer i de skolor som i dag är kommunala, samt finansiering och resursfördelning för alla skolor. Kommunerna har sedan länge bevisat att de inte har kapacitet och kunnande att ansvara för skolan.

* Regionalisering av skolmyndigheterna så att statligt stöd och kontroll kommer närmare skolorna ute i landet.

* Inrättandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. För högkvalitativ undervisning krävs ett attraktivt läraryrke, där karriärvägarna är tydliga och där lärare uppmuntras till regelbunden fortbildning och specialisering, oavsett var någonstans de undervisar.

* Ett reformerat skolvalssystem. Staten behöver ta ansvar för hela skolvalsprocessen, från själva valet till placeringen. Idag sköter huvudmännen det själva vilket både är ineffektivt och rättsosäkert. Urvalsgrunderna behöver bli mer lika mellan olika skolor och kösystemet slopas.

* Införandet av ämnesbetyg i gymnasieskolan och reviderade kurs- och timplaner i grundskolan.

Dessa reformer har bred uppbackning i skol-Sverige och en del av dem är redan färdigutredda. Beslut och genomförande innebär heller inte något stök i klassrummen eller på rektorsexpeditionerna, då reformerna är av systemkaraktär.

De är alltså till för att underlätta för skolprofessionerna att göra ett bra jobb i arbetet med att skapa en likvärdig skola med höga kunskapskrav för alla. Politikerna behöver därför komma överens för att lösa de ovan nämnda större reformbehoven.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

”Vi ser med oro på att skolpolitiken riskerar att gå i stå, vilket drabbar såväl elever som lärare. Reformbehovet är nämligen påträngande stort.”

Åsa Fahlén