Den osexiga frälsningen

Publicerad Av

Mitt inlägg om frälsningsläror, publicerat 28 augusti, gav ett gensvar som både gjorde mig beklämd och ödmjuk. Jag känner därför att jag vill kommentera vissa av de kommentarer jag fick.

Inlägget "Frälsningen är nära!"länk till annan webbplats lästes av strax över 2 400 personer, delades ca 40 gånger på Facebook och "Gilla"-trackern på bloggen registrerade över 700 "Gilla". Detta kan jämföras med det normala för mina inlägg, som läses av 400-800 personer, kanske delas fem gånger och får ta emot runt 100 "Gilla". Dessutom överöstes jag av kommentarer, både på bloggsidan och Facebook, något som inte alls är normalt. Två kommentarer var kritiska, en var halvkritisk och resten var positiva (om än en smula uppgivna och deprimerande).

Så vad hände där? Jag måste, utan att vara riktigt medveten om det, träffat en nerv med mitt inlägg. Tydligen känner väldigt många igen sig och delar, ibland hundrafalt, min egen frustration med frälsningslärorna i det svenska skolsystemet. Deprimerande men upplysande, tycker jag. Tack till alla som lämnade exempel på frälsningsläror och bidrog med insikter!

De kritiska då? Båda kritikerna tillhör det jag kallar "Förändringsindustrin" och utmålar mig som en propp i samhällsförändringens hals, en motvalls gnällspik som är en fara för hela det svenska skolsystemet. Med andra ord - de tar den lätta vägen runt argumentationen genom att utmåla mig som "otrogen".

Jag skulle vilja komplicera deras bild något, inte för att jag har behov av att försvara mig, utan för att kanske lära ut något.

Jag var en av de första som hoppade på IKT-tåget. Jag undervisade Internet-baserade distanskurser när de flesta lärare i Sverige knappt skickat ett mail och använde PowerPoint i min undervisning innan OH-epoken var slut. Jag är i framkanten när det gäller IKT och digitala lärresurser men jag är inte det genom att svälja allting nytt, utan att tänka kritiskt.
Förutom mina digitala extravaganser har jag, till skillnad från de flesta som pratar om honom, faktiskt läst John Hattie och tagit till mig ett och annat därifrån. Jag var även först på min skola med att lära mig om entreprenöriellt lärande (och därmed också först med att förkasta det). Jag anmälde mig själv till en kurs i entreprenöriellt lärande och, för att definitivt chocka och komplicera bilden - jag har både läst, lyssnat på och tagit till mig (vissa) saker från Dylan Williams kring formativ bedömning.

Hur ledsamt det än är för de som försörjer sig i förändringsindustrin - att måla upp en bild av mig som motvalls gnällspik stämmer inte med verkligheten. Låt mig i det här sammanhanget även betona att jag inte skiljer mig nämnvärt från mina kollegor. Den typiske läraren är nog förändringsbenägen och vill testa nya metoder och tekniker men hindras av brist på tid och av just frälsningslärorna själva, eftersom dessa suger upp tid och pengar.

I en av kommentarerna utmanades jag att presentera ett alternativ:

Alternativet låter som en skola där var och en kör sitt eget race. En del lärare lyckas säkert jättebra, men de skulle troligen lyckas jättebra även om de anslöt sig till en s.k. frälsningslära. Men de som saknar driv och engagemang ”slipper” fundera över pedagogiska frågor och undervisningen i de klassrummen blir tråkig och gammalmodig, alltså en riktig ”surkärringspedagogik”.

Den som känner lärare vet att all utveckling inte avstannat om tvånget att förändras tagits bort. Lärare förändrar sin undervisning hela tiden. De utvärderar vad de gör, justerar, läser böcker och artiklar om sitt ämne och är genuint intresserade av andra lärares lyckade exempel. Lärare är engagerade, intresserade och kreativa.

Eller rättare sagt: utvilade lärare, som känner sig uppmuntrade och uppskattade i sitt arbete är på det viset. Problemet idag är att alltför många är utslitna och inte får någon uppskattning för det de gör.

Alternativet till frälsningsläror som är beslutade av andra och som suger upp oproportionerligt stora resurser i tid och pengar, är ett totalt osexigt system som tyvärr aldrig kommer att kännas attraktivt för de som bestämmer över skolan.
Det skulle gå ut på att lärarna själva får tid att fritt utveckla sin undervisning. Ge oss personliga kompetensutvecklingskonton, tid för diskussioner i de grupper där vi finner det utvecklande att lyssna och diskutera och ge oss friheten att följa det vi vet för att möta de behov vi ser. Vem vet bättre än vi vad som behövs?

Ge lärarna de resurser som finns för skolutveckling, så ska vi se till att förändringsindustrin börjar arbeta för skolsystemet istället för att parasitera på det!


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla