Vad är väl ett förstatligande? (5 – Likvärdighet)

På den skola där jag undervisar får många elever underkänt i matematik. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att minst 15 % presterar så dåligt på den inledande diagnosen att de bedöms behöva stödundervisning på grund av sina dåliga förkunskaper.

Vad har då detta med den svenska skolans likvärdighetsproblem att göra?
Två saker: för det första har alla dessa elever lägst betyget E i matematik från sin grundskola och borde därmed klara mattediagnosen. För det andra befinner sig just Lunds gymnasieskolor i ett unikt läge för att studera just likvärdighetsproblem. Lunds kommunala gymnasieskolor drar nämligen numera strax över hälften av sina gymnasieelever från andra kommuner. På min egen skola är andelen utomsocknes runt 70 % och eftersom det är en renodlad yrkesskola, har eleverna över lag sämre betyg och sämre förkunskaper när de börjar här än de som söker till övriga gymnasieskolor i kommunen.

Låt oss begrunda följande lilla diagram, som visar hur betygsättningen i matematik vid kommunala högstadier i de sju kommuner som skickar flest elever till min skola skiljer sig från resultaten på det nationella provet:

NP ma

Erfarenheterna visar tydligt att kommun nummer 1 inte lyckas höja så många som var tredje elev jämfört med det nationella provet genom att sätta in omfattande stödåtgärder. Inte alls, faktiskt, för lösningen på problemet med att ungarna inte lärt sig matte är betydligt enklare - godkänn dem ändå! I kommun nummer 1 får 10-20 % av eleverna i årskurs 9 underkänt på de olika delproven i matematikprovet (olika andel på olika delprov). Detta kan jämföras med att endast 4,7 % faktiskt får F i matematik.

Lägg märke till att den här statistiken från Skolverket är på kommunnivå - skillnaderna kan alltså inte förklaras med att enskilda lärare sätter "snälla" betyg. De flesta av dessa sju kommuner har dessutom fler än en högstadieskola. Problemet finns med andra ord på organisationsnivå eller, för att vara riktigt tydlig, på huvudmannanivå. Om vi tittat på utvecklingen över tid hade vi dessutom sett att de kommuner som tycks godkänna flest elever trots otillräckliga kunskaper, gör så i allt större utsträckning.

De mänskliga tragedier som döljer sig bakom dessa siffror är orsaken till att jag väljer att ta upp likvärdighetsproblematiken ur det här perspektivet. Vi talar om hundratals elever varje år som i Lund påbörjar ett gymnasieprogram de saknar förutsättningar att lyckas med. Problemet finns inte heller enbart på min skola och absolut inte enbart inom matematikämnet - det blir bara extra tydligt på min skola, eftersom det här handlar om att elever som godkänts av sin grundskola får F i betyg och det finns ett nationellt prov från årskurs 9 att jämföra med.

Skulle en statlig huvudman istället för en kommunal sådan kunna jämna ut skillnaderna och se till att ett mattebetyg är lika mycket värt oavsett vilken kommun du bor i? Jag kan inte svara på det men helt klart hade staten då haft möjligheten att vända utvecklingen och driva fram någon slags förbättring. De skillnader vi ser idag är inte rimliga och de effekter de får för eleverna är minst sagt bedrövliga att se.


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla