Fredrik, arg

Jag läste något som gjorde mig arg. Nu har jag väntat en hel vecka på att det ska gå över men det har faktiskt bara blivit värre så nu ... nu ska jag fan blogga om det!

Jag gjorde misstaget att läsa artikeln "Lägre status att läsa yrkesprogramlänk till annan webbplats" i tidningen Skolvärldenlänk till annan webbplats. Jag förvärrade sedan mitt redan oroliga känslotillstånd med att läsa Bo Janssons artikellänk till annan webbplats i Dagens Samhällelänk till annan webbplats och en artikel i samma tidning ("Yrkesprogrammen utmärkt inkörsport till arbetslivetlänk till annan webbplats") av Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv.

Artikeln i Skolvärlden citerar en undersökning gjord bland ungdomar i gymnasieålder:

"En av tre av de tillfrågade svarade att det är statusskillnad mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program. De åsikter som återkommer i svaren är att elever som läser yrkesprogram är ”mindre smarta”, har sämre betyg och inte har någon ”riktig ambition att bli framgångsrika” som de som går högskoleförberedande program."

Det är mina elever de pratar om, de inskränkta akademikerynglen som svarat på undersökningen - mina elever!

Jag undervisar sedan 13 år tillbaka i samhällskunskap och historia på ett yrkesgymnasium, mest på RL och HT. Mina elever är inte superintresserade av just mina ämnen, många har med sig dåliga betyg och/eller undermåliga förkunskaper från grundskolan och sedan är de ju förstås tonåringar ...

De är också underbara, härliga ungdomar med ambitioner.

Jag förstår inte varför ambitionen att bli en duktig kock, bartender, turistguide eller hotellanställd skulle vara sämre än ambitionen att bli jurist eller civilekonom. Jag förstår inte varför ambitionen att bli egenföretagare, som är vanlig bland eleverna på VVS- och Fastighetsprogrammet eller El- och Energiprogrammet, skulle vara sämre än något annat? Orsakerna till att välja yrkesprogram är många men låg intelligens stöter jag sällan på. Snarare återspeglar rekryteringen hit den socialt segregerade skola vi skapat i Sverige, där barn från icke-akademiska hem aldrig känner sig riktigt hemma i skolan.

De flesta av mina elever pendlar 1-2 timmar enkel resa för att komma till skolan och jag har 90-100 % närvaro på alla lektioner, även när min samhällskunskap är den enda lektion de har den dagen. Under de många praktikveckorna sliter eleverna och utsätts ofta för extremt tidiga morgnar, långa dagar och fysiskt utmattande arbetsuppgifter.

Och varenda en får jobb efter gymnasiet.

Just det - varenda en.

Faktum är att de flesta har helgjobb långt innan examen och har inga problem att hitta extrajobb under loven. Ingen ungdomsarbetslöshet här, inte! En av mina elever knäcker extra på en Michelin-restaurang, många av mina elever på RL och HT har genom åren utmärkt sig både i nationella och internationella tävlingar och du vet den där trevliga tjejen från TV, hon med musselsoppan?

Just det - också min.

Sedan GY-11 infördes drar sig många föräldrar för att skicka sina barn till yrkesprogrammen. Till viss del kan ju detta förklaras av de vidriga fördomar om differentierat människovärde som de tydligen lär till sina barn men även högskolebehörigheten verkar vara ett problem (vilket den egentligen inte är). Istället för ett yrkesprogram vill de hålla drömmen om ett "fint" framtida jobb för sin avkomma levande genom att tvinga in ynglingen på ett studieförberedande program, vilket efter tre år av misslyckande antingen leder till Arbetsförmedlingen och ett praktikjobb inom en känd snabbmatskedja, eller högskolestudier och ännu en jurist, arkitekt, journalist eller finansanalytiker som vi inte behöver.

Samtidigt har mina elever ett hyggligt jobb, tjänar pengar, flyttar hemifrån, bildar familj och många vidareutbildar sig senare i livet, om de behöver sadla om. Jag har många före detta elever som studerat vidare, både vid traditionell högskola och Yrkeshögskolan. Andra har, med hjälp av KomVux, helt ändrat inriktning i livet. Är verkligen den pengaslukande arbetslöshetsfabrik vi kallar "Samhällsprogrammet" ett så mycket bättre alternativ?

Phu - nu känns det bättre!