Den yrkesetiska knivseggen

Publicerad Av

Individ eller kollektiv - vem ska gå före? Detta dilemma brottas skolledare och lärare med mer eller mindre dagligen, ibland inom sig själva och ibland med varandra. Varför är det så komplicerat?

I samband med den föreläsning jag refererade till i ett tidigare blogginlägg länk till annan webbplatsuppstod en hel del intressanta diskussioner i lärarkollegiet på min skola. Om vi skalar bort det arga och lundensiskt ironiska ("vänta nu - är jag en bil eller en skiftnyckel och vem är i så fall muttern?"), kom det mycket att handla om omtanken om individen kontra omtanken om kollektivet. Föredragshållaren hade ju enbart ett omhändertagande individperspektiv, medan en lärares vardag handlar om att försöka få lektionen och kursen att fungera för alla elever, inte bara den som inte klarar av att uppföra sig (vilket inte alltid beror på en diagnos). Utomstående "förståsigpåare" kan ofta inte sätta sig in i detta dilemma, eftersom de aldrig befunnit sig i något liknande, och hamnar därför i något som liknar grova förenklingar av lärarvardagen.

Vi kan väl börja med att konstatera att skolans författningar egentligen är solklara. De ger lärare och rektorer befogenheter att upprätthålla ordningen i klassrummet respektive på skolan (t ex Skollagen Kap 5 § 6), samtidigt som de ger varje elev med ett konstaterat behov av anpassningar eller stöd rätt till anpassningar och stöd (Kap 3 § 5-7) och även fastslår att alla elever har rätt till studiero (Kap 5 § 3). Problemet uppstår när regelverk möter verklighet.

Å ena sidan bryr sig läraren och andra som jobbar på skolan om Lille Pelle, som stör på grund av sin ADHD och sin svåra hemsituation, å andra sidan ser läraren tydligt vilken negativ inverkan hans beteende har på de andra elevernas möjligheter att lära sig under lektionerna. Var ska jag som lärare dra gränsen och slänga ut Lille Pelle från mina lektioner? Var ska rektor och elevhälsa dra gränsen och förflytta Lille Pelle till särskild undervisningsgrupp eller punktmarkera med elevassistent?

Det finns ju inget rakt svar på dessa frågor. Det bästa svar man kan tänka sig blir "det beror på". Lägg till detta att beslutet i lärarens fall måste fattas på tre röda, mitt i en kaotisk klassrumssituation, och att rektor måste brottas med tveksamt stöd uppifrån och befinner sig i en situation med fritt skolval och "hålla budget"-kultur, så blir det än värre.

Det är oerhört lätt för utomstående att sätta sig till doms över de avvägningar av det här slaget som vi som jobbar i skolan måste göra. Psykologer, socialtjänsten eller den där vem-som-helst som uppträtt under en studiedag har aldrig upplevt något motsvarande denna balansgång.

Jag har inga svar på hur vi gör detta lättare men vi behöver jobba med detta, uppifrån och ner i vårt skolsystem. En sak vet jag dock: vi lyckas aldrig genom att förenkla problemet!


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla