En svår, personlig bekännelse

Publicerad Av

Det finns något som tyngt mig en längre tid nu, något som givit mig vissa problem med min självbild och som jag skulle vilja dela med mig av. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men det är väl bara att lägga fram det på bordet:

Hej, jag heter Fredrik och jag tror inte längre på systemet med individuell lönesättning för lärare.

Men vänta nu ... Jag är ju ingen lastgammal och bitter gammal vänsterröding? Inte hasar jag omkring i korridorerna klädd i en 25 år gammal collegetröja, muttrande om hur bra det vore om resten av världen var som Nordkorea? Inte heller kan jag beskrivas som en av förlorarna i det individuella lönesystemet, som vi väl föreställer oss att de flesta kritiker måste vara?

Nej, jag har inga ideologiska eller filosofiska problem med att folk tjänar olika mycket, tvärtom tror jag på systemet med att somliga får mer och andra mindre, baserat på skickligheten i yrkesutövningen eller graden av ansvarstagande eller kanske erfarenheten, utbildningen och en del annat. Jag tror på det men - och här kommer mitt problem - jag ser att det inte fungerar. Kan jag fortsätta tro på något som inte fungerar i verkligheten? Det har blivit allt svårare de senaste tre åren eller så och nu känner jag att jag måste yttra mig högt.

Vad är då problemet, som orsakat denna själsliga kris hos mig?

Problemet är att jag ser duktiga lärare förlora på systemet, samtidigt som jag ser "inte bättre än någon annan"-lärare vinna på det. Jag ser ett system ingen tror på utom de allra mest naiva cheferna. Jag ser ett system där äldre lärare förlorar genom att de betalar löneökningarna för de yngre och vet ni vad som är det värsta av allt?

Jag kan inte, med uppbådande av allt jag kan, allt jag vet och all min energi och kreativitet, få det att fungera som det är tänkt. Jag är frustrerad eftersom jag tycker att jag verkligen försökt med allt jag har och så har även alla ombud jag känner till gjort.

Jag skulle kunna sammanfatta problemet så här:

  1. Ingen är överens om vad som är en "skicklig" lärare eller en "kass" lärare. Det går då inte heller att sätta löner individuellt med något som uppfattas som rättvisa och därmed fungerar inte lönesättningen varken som belöning eller som bestraffning (och vad är då poängen med att den är individuell?).
  2. Den lönesättande chefen saknar information om sina anställda för att fatta ett korrekt beslut gällande lönesättning. Den allra mest välinformerade rektorn i hela Sverige - vi snackar Superrektorn -  har förmodligen 5% av den totala bilden av en anställd lärares förmåga. Övriga 95% fylls i genom att generalisera de 5% eller genom att hitta på information. Till exempel kan ett enda lektionsbesök eller ett enda föräldrasamtal färga en skolledares bild av en lärare i flera år. Jodå - jag har sett det hända många, många, många gånger.

Min normalt sett problemlösande natur har genom åren blivit uppgiven över möjligheten att lösa just dessa båda problem. Problem 1 kan teoretiskt sett lösas men jag skulle inte sätta pengar på det. Möjligen om det subjektiva "skicklig lärare"-kriteriet och liknande skulle ersättas med rent objektiva kriterier som utbildning, tjänsteår eller liknande men det finns ingenting som tyder på att varken SKL, huvudmännen eller rektorerna är redo för ett sådant systemskifte någon gång de närmaste 100 åren.

Problem 2 går bara att lösa om problem 1 löses på det sätt jag angav ovan. Annars går det aldrig att lösa och det är heller inte rimligt att lägga på rektorerna att de ska lösa det. I en värld där varje rektor har 5 anställda, visst, men i vår verkliga värld ... nej.

Jag tänker inte ge upp om att försöka löneförhandla fram rättvisare lönesättning åt medlemmarna men jag kan heller inte fortsätta låtsas som att jag tror på fungerande individuell lönesättning.

Phu - känns lite bättre nu. Tack för att du lyssnade ...


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla