Fel rubriksättning?

Det är intressant att se hur lärares utbrändhet och stressymptom tas på betydligt mindre allvar än ... allting annat, faktiskt. Vad krävs för att lärare som handikappas av stress ska tas på allvar?

När man som skyddsombud eller huvudskyddsombud tar upp frågan om stressymptom och risken för ökade sjukskrivningar på grund av stress, möts man oftast av empatiska ansiktsuttryck på andra sidan bordet och en del väl valda ord av typen "detta måste vi jobba med", "stress är ju en upplevelse ..." eller "vissa individer har ju svårt ...". Det tycks finnas en djupt rotad tradition i skolans värld av att inte bry sig om stressrelaterade sjukskrivningar som något som finns på riktigt, inte ens när lärare bevisligen blivit sjukskrivna av riktiga läkare.

När en lärare blir sjukskriven på grund av utbrändhet har denna, i min (14 år långa) erfarenhet 6-12 månaders sjukskrivning att se fram emot. Det innebär alltså 6-12 månader av ekonomiskt avbräck för den enskilde, vikariestrul för skolan och höjda sjuktal för huvudmannen. Den som blir utbränd och lyckas ta sig tillbaka, vilket inte alltid är fallet, har ofta genomgått något slags permanent personlighetsförändring. Jag har sett alltifrån paranoia eller depressioner till extrem överkänslighet för syn- och hörselintryck till en autismliknande besatthet av ordning och detaljer. Med andra ord är utbrändhet en allvarlig sjukdom som ofta för med sig en permanent nedsatt förmåga att sköta både jobb och liv på det sätt man gjort tidigare.

Men märks allvaret i detta i skolans huvudmans beteende? För en del år sedan bloggade jag om skillnaden i beteende från huvudmannens sida när vi i Lund hade inspektion av Skolinspektionen ungefär samtidigt som Arbetsmiljöverket ("Den bortglömda inspektionen"länk till annan webbplats). Skillnaden i hur man från skolkansliernas och rektorernas sida uppförde sig var inte bara slående, utan rentav lite äcklig att se. I det ena fallet förberedde man sig i ett halvår innan inspektionen, för att ha alla dokument, planer och rutiner på plats för att "bli godkänd" och ägnade sedan mycket jobb (främst vi lärare som fick göra det ...) åt att okritiskt jobba med varje ord i inspektionsrapporten som vore det Guds Ord.
I det andra fallet förberedde man sig inte alls och ägnade mer kraft åt att bli upprörda över den kritik man fick, än åt att faktiskt vidta några åtgärder.

Gissa vilken inspektion som var vilken?

Låt oss fundera lite kring rubriker och vilken effekt de har på oss ...

"Fem lärare utbrända vid Lunds skolor"
Detta händer varje år - vem bryr sig?

"Fem lärare brännskadade vid Lunds skolor"
Detta hade genererat krisplaner, översyn av rutiner, sammanslagning av skolnämnden och brandkåren, extra utbildning av rektorer och hur många dagar kompetensutveckling som helst för lärare i brandsäkerhetens ädla konst. Överdriver jag? Tror inte det - fem stycken brännskadade lärare hade orsakat panik hos vilken skolhuvudman som helst.

"Fem lärare misshandlade i Lund" Samma som ovan, fast utan brandkåren.

Vare sig brännskadorna eller käftsmällarna hade orsakat i närheten av det personliga lidande eller det antal sjukdagar som utbrändheten orsakat men reaktionen hade blivit kraftig och omedelbar. Dessutom är ju utbrändheten, till skillnad från brännskadorna och misshandeln, något som faktiskt händer och som händer mer och mer.

I Lund har Lärarnas Riksförbund tröttnat på att se kollegor lida utan att arbetsgivaren tar det på allvar och har, med stöd av Arbetsmiljölagen, begärt konkreta åtgärder för att sänka lärarnas arbetsbelastning (Länk länk till annan webbplatsoch Länklänk till annan webbplats).

Den som tycker det låter orimligt, kan kanske föreställa sig att vi är lite brännskadade?