LLL-förberedelser

Publicerad Av

Jag har känt till detaljerna i Lärarlönelyftet i över ett år och i Lund har vi jobbat aktivt från LRs sida för att minska de negativa effekterna av det. Ändå började jag må dåligt en vecka innan beskedet skulle komma.

Det visade sig så, med all önskvärd tydlighet, att jag är precis som alla andra lärare. Att få förhandsinformation om "lyftet" och sitta på parkett för det politiska spelet kring detaljerna i förordningen hjälpte inte ett dugg. Det hjälpte heller inte att LR i Lund jobbat aktivt för att försöka få bort åtminstone de värsta negativa effekterna av att vissa får och andra inte får. Det fågelperspektiv jag har när det gäller löneutveckling för kollektivet, då?
Nix, inte det heller!

Nej, inget av det hjälpte när dagen L närmade sig och alla, inklusive jag, började känna blodtryck och adrenalin stiga. Jag har lärt mig det om mig själv, att om jag ska hantera obehagliga saker behöver jag förbereda mig. Jag gjorde detta på två sätt:

1. Jag försökte föreställa mig hur kolleger frågade mig "fick du?" och försökte se, och känna, deras medömkande blickar när jag svarade "nej, det fick jag inte". Detta var en av de saker som verkligen gav mig ångest - kollegernas medömkande blickar.
Ryser fortfarande när jag tänker på det!

mail

2. Jag skrev ett mail, adresserat till min biträdande rektor, min rektor och min förvaltningschef, där jag deklarerade min avgång som arbetslagsledare och från skolans IKT-grupp, samt min intention att söka jobb någon annanstans. Mailet var från början rätt raljant och innehöll inte mindre än tre rejäla svordomar. Jag plockade fram utkastet några gånger under de sista fyra dagarna innan beskedet kom och redigerade. Till sist var mailet kort, stramt och korrekt men jag tror nog budskapet gick fram: om ni inte uppskattar mig, tänker jag inte anstränga mig för er. Jag tog även bort formuleringen "sistelärare". Kände inte att jag behövde kalla mig själv för det, även om det skulle vara så mina chefer såg mig. Barnsligt beteende att lämna alla uppdrag eller fullt logiskt?
Jag vet faktiskt inte riktigt men det kändes rätt.

Jag har funderat en hel del på min egen reaktion inför och under fördelningen av LLL-pengarna och det har varit en nyttig självbetraktelse. Jag vill gärna se mig själv som rätt så förhärdad och bepansrad när det gäller skolelände och jag anser mig vara bra på att sortera upp mina känslor i lådor - en för det fackliga, en för lärarjobbet, en för det privata. Om det nu skulle vara så att min bild av mig själv stämmer och jag ändå mådde dåligt inför LLL, hur illa har det då inte varit för de som inte är kallhjärtade och råtuffa?

När beskeden kom till oss på skolan blev ingen glad.

De som inte fått blev arga och ledsna. Några sjukanmälde sig och gick hem, en har sagt upp sig. De som fick var ledsna eftersom goda kolleger blivit utan. Ändå har inte min skolledning klantat till det, utan bara hamnat i en omöjlig situation där Lunds kommun och regeringen placerat dem.

Mitt i allt detta skulle jag dock vilja göra en positiv betraktelse. Jag hör inte att lärare någonstans i min kommun vänt sig mot varandra på grund av LLL. Ilskan verkar hamna där den hör hemma och kolleger verkar ta hand om varandra istället för att fira eller ge sig på varandra. Det finns ett slags sorg men det finns ingen splittring.

Det tycker jag talar gott om läraryrket!


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla