Normaliseringens moment 22

Publicerad Av

Lärarbrist i klassrummen, studentbrist på lärarutbildningarna, intelligensbrist hos huvudmännen och bland lärarna ... en brist på insikt kring vad som behöver göras? Vad sägs om den sammanfattningen av svensk skola 2017?

Det är ett intressant fenomen det här med att nya och totalt främmande saker kan bli så normala att vi inte kan tänka oss leva utan dem. Jag har funderat en del på detta det senaste året eller så, på hur vissa saker som borde vara helt främmande för oss uppfattas som så normala att vi inte kan tänka oss leva utan dem. Låt mig exemplifiera ...

Rastvakt, pedagogisk lunch, pyntande av klassrum, arbetslagsmöten, BUP-möten, habiliteringsmöten, föräldramöten, utvecklingssamtal, disciplinära samtal, lokala pedagogiska planeringar, åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar, kränkningsanmälningar, veckobrev till föräldrarna, läxhjälp, studieverkstad, SKA-dokumentation ...

I ett läge då många lärare blir sjukskrivna på grund av den tunga och splittrande arbetsbelastningen, ännu fler väljer att lämna yrket och allt färre väljer att äntra skutan, är alla dessa saker så normala att de flesta lärare knappt ens pratar om dem.

Så låt oss prata om dem!

I ett läge där Sverige har brist på utbildade lärare, där allt färre elever får förmånen att genomgå en utbildning som är både planerad, undervisad, utvärderad och bedömd av en lärare, är de saker jag räknade upp ovan inte uppgifter som automatiskt borde ingå i ett lärarjobb, utan lyxprylar (av ibland tveksam nytta) vi inte längre har råd med. Vi behöver alla lärare till att undervisa och till att jobba fram förstklassiga planeringar och uppföljningar av elevers resultat. I det läget är ingen av ovanstående uppgifter normal, utan alla är onormala och borde antingen skrotas helt, skötas av någon annan eller i något enstaka fall förändras rejält.

"Men Fredrik, så kan vi inte göra. Hur skulle det gå till?"

Som förr? Som innan alla dessa arbetsuppgifter landade hos läraren? Som i alla länder där sådana uppgifter inte utförs av en lärare, utan av andra yrkeskategorier?

Om vi ska kunna åtgärda de stora problemen och lösa de svåra framtidsfrågorna för vårt yrke, kan vi inte låta oviktiga saker som vad som uppfattas som "normalt" stoppa oss. Ta därför ett djupt andetag och säg efter mig: "det som är normalt är bara något onormalt som pågått länge".


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla