"Det finns inga pengar"

Myten om kommunpolitikernas maktlöshet

Jag har funderat en del på det där man hör från många kommunalråd: “det finns inga pengar”. Finns det verkligen inga pengar, står vi vid vägs ände och den enda till buds stående åtgärden är att göra personalneddragningar i skolan?

Nyheterna om personalneddragningar i svenska kommuner har duggat tätt det senaste året. Den återkommande förklaringen från kommunalråd från alla möjliga olika parter har varit varianter på “det finns inga pengar”, vanligtvis åtföljt av en uppgiven axelryckning och en kommentar om att man behöver ökade statsbidrag. Jag har alltid haft svårt för när människor med makt påstår sig vara maktlösa (vem av oss är verkligen “maktlös”?) och när min senaste skatteberäkning kom, började jag fundera lite kring detta med de saknade pengarna.

För det första, och detta tror jag vi alla är överens om, avgörs frågan “har vi tillräckligt med pengar?” av motfrågan “vad förväntas vi göra?”, vilket betyder att det inte är storleken på resurserna, utan storleken på ambitionerna som avgör om pengarna räcker eller ej. Eller kanske hur man realiserar sina mål eller kanske, kanske ... Ja, du förstår min poäng. Offentlig ekonomi fungerar inte som privatekonomi men alltför ofta verkar det som att man, i den offentliga debatten, gör just tankevurpan att tro de är lika.

När jag tittade i mitt senaste skattebesked stod där hur mycket pengar jag slipper betala i skatt på grund av jobbskatteavdraget. Bra där, Skatteverket! Den summa jag får sänkt skatt med tack vare detta statliga skatteavdrag, motsvarar en höjning av kommunalskatten med över 5 %. Jag betalade alltså bevisligen mycket mer skatt före år 2007 (när det första jobbskatteavdraget kom) än jag gör nu och ja, jag betalade den skatten då och skulle ha råd att göra det nu med. Observera att jag inte tar ställning i frågan om vi borde höja eller sänka skatten - jag tycker lika mycket om pengar som de flesta andra - utan vill bara syna bluffen “det finns inga pengar”.

Om ni, kära läsare, nu ändå tror att jag föreslår en skattehöjning för er med 5 %, kan jag trösta er med att en höjning av kommunalskatten i Lunds kommun, där jag bor, med 1 % hade gett kommunen runt 58 miljoner kronor extra i kassan. Detta kan jämföras med de cirka 47 miljoner kommunen “måste” spara in på sina grundskolor. Mer korrekta uttalanden från politikerna i Lund, vilka har både politisk makt och beskattningsrätt, skulle alltså kunna vara

  • “vi vill inte höja skatten, utan föredrar att göra personalneddragningar på våra skolor“
  • "vi vågar inte höja skatten för då kanske massor av lundabor flyttar över kommungränsen till Staffanstorp eller Kävlinge, där skatten är lägre”

Problemet är alltså varken ekonomiskt eller olösligt, utan är ett politiskt problem, en fråga om bristande vilja och inte en fråga om bristande möjligheter. Om nu kommunpolitiker upplever sig sitta fast i ett system där de riskerar massflykt av kommuninvånare om de gör en skattehöjning de behöver göra, skulle vi kunna lösa detta genom att göra som Norge.

Som Norge? Ja, i Norge har nämligen alla kommuner samma skattesats. Man skulle även kunna beskriva det som att det inte finns någon kommunalskatt, utan en nationell skattesats, lika överallt. Jag är inte mycket för att ge Göran Persson komplimanger, men i den här frågan är det möjligt att han har helt rätt:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Kv7OBG/goran-persson-avskaffa-kommunalskattenlänk till annan webbplats

Jag skulle önska att vi alla blev lite bättre på att problematisera idéer om de ändliga pengaresurserna och vara sådär fackligt irriterande varje gång människor med beskattningsmakt säger saker som

  • “Vi måste skära ner, eftersom kommunens ekonomi är ansträngd”
  • “Vi har bara de pengar vi har”
  • “Vi måste möta de ökade kostnaderna med effektiviseringar”
  • (Uppgiven axelryckning)


"Vi vill inte höja skatten utan föredrar att göra personalneddragningar”

Ingen kommunpolitiker någonsin


Fredrik Andersson

Lärare samt distriktsordförande för Lärarnas Riksförbund i Malmöhus

Mejla