Svensk skola ett lönemässigt fiasko

Lärarna är skolans viktigaste resurs och det är därför viktigt med höga lärarlöner. De duktigaste individerna ska attraheras av lärarbanan och dessutom vilja stanna kvar i yrket. Det är något som varenda kotte numera är beredda att skriva under på.

Publicerad Av

Hur ser det då ut i verkligheten, bortom de viktiga orden? Jo, lärarlönerna är både sammanpressade och låga. Det finns en mycket rationell förklaring till detta.

I och med skolans kommunalisering togs de så kallade statliga tarifferna bort, som genom sin stelhet garanterade viss lönespridning. Som lärare visste man att det var möjligt att göra en lönemässig karriär, även om incitamenten för detta inte var de bästa.

Från Lärarnas Riksförbunds sida visste vi mycket väl att kommunerna på sikt skulle devalvera lärarnas löner, vilken var en av anledningarna till de hårda protesterna 1989. Förbundet ställde senare sitt hopp, vad lönerna beträffar, till friskolorna som gjorde sitt intåg i mitten av 1990-talet. Om inte kommunerna vill höja lärarlönerna så borde rimligtvis konkurrensen om de bästa lärarna från privat sektor vara lönedrivande, tänkte vi.

Så fel vi hade. Varken kommuner eller friskolor är intresserade av att konkurrera i syfte att höja lärarlönerna. Snarare vill man att kostnaderna ska hållas nere. Ingen kommun eller friskola tycker sig tjäna på att sticka ut lönemässigt för att attrahera lärare, generellt sett. Det är nämligen en förlust i det kortsiktiga perspektivet att höja lärarlönerna. Både kommuner och friskolor har endast incitament att tänka kortsiktigt, för så är systemet uppbyggt. Att en kommun skulle dra iväg och satsa stora resurser på att höja lärarlönerna innebär inte att just den kommunen kan räkna hem den långsiktiga vinsten av detta. Och ett barn kan räkna ut vad en friskola går miste om i det fall man skulle få för sig att satsa på lärarlöner – just det, vinsten.

Detta system är inte av naturlagarna skapat. Man har från politiskt håll bestämt att så här ska det vara. Om detta är ett system där man förväntar sig att skickliga lärare ska få bra betalt och att studenterna härvid ska slåss om att få anträda lärarutbildningen, så kan i alla fall jag ställa mig frågande. Utifrån ett systemperspektiv är jag därför beredd att tala om att spaden är en spade – alltså ett fiasko.

Därför måste politikerna slänga skygglapparna och inse det som både folkopinionen och lärarkåren insett, att staten är den enda aktör som kan ta huvudansvaret för skolan, och detta gäller på ett tydligt sätt lärarlönerna. Staten är den enda aktör som har ett långsiktigt intresse av höjda lärarlöner, och faktiskt kan räkna hem vinsterna av detta i sin kassa. Det handlar alltså inte om att enskilda kommuner eller friskolor inte tycker att lärarna förtjänar mer betalt, det vet jag att de tycker. Det handlar om incitament och långsiktig vinning.


Bo Jansson

Högstadielärare. Tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund 2013-2016.

Mejla