Skolreformer har skadat svensk skola

Vad har de senaste decenniernas experiment inom skolan gett för resultat? I en mycket tänkvärd och intressant debattartikellänk till annan webbplats i Göteborgs-Posten ger tre forskare, Knut Sundell, Sven Bremberg och Martin Karlberg, sitt svar på den frågan. De tre är verksamma vid Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Uppsala universitet.

Publicerad Av

Tyvärr (för Sveriges elever) visar de att resultatet av de stora skolexperiment som genomförts med exempelvis åldersblandade klasser och problemorienterad undervisning är metoder som är skadliga eller bara ger måttlig effekt på inlärningen. Detta kanske många som är insatta i skolfrågor egentligen anat rätt länge ...

Forskarna har utgått från en nyutkommen bok av professor John Hattie, Visible learning: a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. Hattie, som är verksam vid The University of Aucklad på Nya Zeeland, har sammanställt resultat från mer än 52 000 studier av ungefär 83 miljoner elever! Forskarna skriver: "Detta är en sammanställning som saknar motstycke och förtjänar uppmärksamhet."

Deras artikel är så viktig att jag här tar mig friheten att citera mycket frikostigt ur den:

"Det som svenska myndigheter och svenska skolforskare rekommenderat för skolutveckling stämmer dåligt med resultaten i Hatties sammanställning. Under det som kan kallas skadligt återfinns åldersblandade klasser, problembaserad inlärning, att elever själva ska bestämma sin inlärning, mentorskap samt helordsmetoden respektive motorisk träning för läsinlärning. Dessa faktorer ger alltså svagare effekt än vad som kan förväntas om eleverna inte alls gick i skolan. Andra rekommendationer med måttliga effekter är mindre klasser, individualiserad undervisning samt läxor och skriftliga test."

Det blir ännu tydligare besked när forskarna skriver:

"Så gott som ingenting av det som Hattie pekar ut som det eftersträvansvärda återfinns bland det som rekommenderats för svensk skolutveckling. Starka effekter erhålls genom insatser för att minska störande beteenden i klassrummet, fonetisk träning för läsinlärning, strukturerad utvärdering av lärarens undervisning, undervisning i högre takt för begåvade elever (inte att förväxla med grupper för begåvade elever) samt direkt undervisning. Det senare innebär att läraren klargör vad eleverna ska lära sig, lär ut stegvis och exemplifierar, kontrollerar att eleven förstått och sedan låter eleverna successivt öva allt mer självständigt under lärarens tillsyn."

Beskedet är klart:

"Sammantaget visar forskningssammanställningen att läraren är den viktigaste faktorn för inlärning, att lärare ska vara styrande, tydliga, engagerade och bry sig om eleverna, att lärare måste bli medvetna om varje elevs aktuella kunskap och sätt att tänka samt anpassa undervisningen efter detta."

De tre forskarna ställer den relevanta frågan:

"Hur kommer det sig att svensk skolutveckling gått så i otakt med den internationella forskningen? Många reformer har uppenbarligen inte föregåtts av utvärderingar utan baserats på mer eller mindre rimliga teorier som lanserats som sanningar. Ett exempel på detta är åldersintegrerade klasser, även kallat årskurslös undervisning, som under 1990-talets första hälft genomfördes i stor utsträckning över hela landet. Det är en av de faktorer som enligt Hattie är skadlig och som hamnar under gränsen för vad barn lär sig utan att gå i skolan."

Deras artikel utmynnar i en tydlig rekommendation, som man hoppas att svenska politiker och ansvariga i skolan lyssnar på:

"Ett problem i dag är frånvaron av svensk forskning som sökt värdera effekterna av olika metoder. I väntan på sådan forskning är det rimligt att låta internationella utvärderingar ge vägledning. Det är därför centralt att Hatties forskning får genomslag i undervisningen av blivande lärare, liksom presenteras för beslutsfattare på olika nivåer. Universiteten måste också utbilda doktorander och forskare i att bedriva forskning om pedagogiska metoders effekter."


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla