Forskare granskar kommunaliseringen av lärarkåren

Kommunaliseringen av lärarkåren i början av 1990-talet kommer allt oftare upp till diskussion. Inte minst bland lärare, men också bland alla de som bryr sig om skolans kunskapsuppdrag. Och de är många.

Publicerad Av

Lärarnas Riksförbunds medlemmar har en klar bild av det som hände, och inte minst konsekvenserna av kommunaliseringen.

Senare i vår kan vi läsa en avhandling om just kommunaliseringen. Den är skriven av Johanna Ringarp, som är doktorand i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

Hennes forskning ingår i projektet ”Demokrati och deprofessionalisering”, som är en studie av deprofessionalisering i svensk offentlig förvaltning och dess betydelse för demokratin. Projektledare är professor Thomas Bull, juridiska institutionen, Uppsala universitet.

Vad betyder då detta beklämmande ord, deprofessionalisering?

Det kan förklaras med att det är när en profession, en yrkesgrupp tappar i autonomi, det vill säga i eget bestämmande över yrkesutövningen, och i samhällserkännande, men fortfarande finns kvar som ett legitimerat, eller väldefinierat, yrke. Nog låter det just vad som hotat den yrkeskår som benämns som landets viktigaste av ingen mindre än statsministern.

Hur kunde detta hända? Varför ville man deprofessionalisera hel yrkeskår, om så är fallet? Ja, en viktig förklaring finner vi i det som Johanna Ringarp studerar, nämligen kommunaliseringen av skola. Där inordnades ett fritt autonomt yrke i kommunernas tjänstebeteckningar och matriser. Den fria läraren blev en kommuntjänsteman, en kommunarbetare.

Är läraryrkets förändring därmed oundviklig?  Eller var det rentav själva meningen med kommunaliseringsreformen av skolan, att sänka yrkets status och ställning?

Det kan man lätt tro när man läser Göran Persson, mannen som genomförde reformen (med god hjälp av kommunförbund och fackförbund som lät sig köpas). Han skriver i sin memoarbok ”Min väg, mina val”:

"Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt."

Frågan är dock nu vilket system är egentligen är dödsdömt?

Idag läser vi ett ”paper” av Johanna Ringarp, som förutskickar vad avhandlingen kommer att fördjupa sig i. I ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” ges en resumé över de (dåvarande) tre lärarförbundens olika handlande i kommunaliseringsfrågan samt vilka överväganden som Svenska kommunförbundet förde fram när en stor del av opinionen vändes emot dem under lärarstrejken. Det är klargörande och intressant.

Bland annat står där:

”När det gällde skolområdet kritiserades vänstern att inte tillräckligt hade gjorts för att överbrygga klassklyftan och fördjupat de demokratiska idealen. Från högern handlade kritiken mot skolan att den var rekorddyr, stel och omodern. Förslag på botemedel handlade från båda hållen om att 'minska detaljregleringen och ge de lokala aktörerna större möjligheter att utveckla skolan'.
Kristna Boureus framhåller att omvandlingen hade att göra med en väl planerad högervåg med influenser från Reagans USA och Thatchers Storbritannien vars marknadsliberala åsiktsströmningarna i Sverige kom att innebära en företagisering av den offentliga sektorn. Företagisering innebär att marknadsliknande tankegångar och retorik förs in i icke-företagslika organisationer, här den offentliga sektorn, så att de börjar uppträda som affärsföretag på en marknad.”

Just det, det hade vi nästan glömt, men på 80-talet ville ju alla kommuner vara – eller snarare leka – bolag. Det gick så mycket enklare antog man.

Men hur ställde sig då lärarna till planerna på en kommunalisering?

”De tre lärarorganisationerna var från början enhälligt emot förändringen. Motståndarna menade att kommunaliseringen skulle medföra att lärarnas makt över sin egen arbetssituation skulle försämras, då de i stället för en arbetsgivare skulle splittras upp på flera. Ett centraliserat styre innebär oftast en bättre förutsättning för lika standard än en decentraliserat styre.”

Och Johanna Ringarp konstaterar också:

”Det var inte bara lärarröster som hade höjts mot en kommunalisering. På tidningarnas insändarsidor och i nyhetsrapporteringen framkom också negativa yttringar mot kommunens sätt att sköta sina uppgifter inom skolsektorn. Framförallt handlade kritiken om att skollokalerna var nedslitna, arbetsmiljön både för skolans personal och dess elever undermålig och att läromedlen var inaktuella och söndriga. Skollokalerna och läromedlen var redan innan kommunaliseringen kommunens ansvarsområde, inte statens. Kritikerna menade att när kommunerna inte ens kunde skötta de uppgifterna som de redan hade, hur skulle de då bli när de skulle få hela ansvaret för skolan, det vill säga även få ansvar för lärare, skolledarna och syofunktionärer? ”

Varningarna fanns alltså där. Men de ansvariga brydde sig inte. Inte ens en vanlig utredning gjordes inför denna den största förändring av skolans verksamhet under efterkrigstiden! Vi läser vidare:

”Göran Persson tillbakavisade lärarnas oro med orden 'Jag är anhängare av en decentralisering, inte för att staten ska frånhända sig ett ansvar och lägga på kommunerna en börda. Utan för att det finns kompetens överallt i landet. […] Men skolan kommer aldrig att överlåtas till marknadskrafterna.'”

Nehej. Och i dag ser vi oss omkring i en verklighet där investmentbolag slåss om att få köpa lönsamma skolkoncerner för att göra snabba klipp och efter kanske fem år sälja vidare skolor och kunna inhösta stora vinster …

Johanna Ringarp avslutar sitt paper med följande:

”Kommunaliseringen inverkan på lärarnas arbetsvillkor bör betraktas som stor. Därefter har yrket och samhället fortsatt att utvecklats, följden av det har inneburit att lärarkårens situation av förståliga skäl ser annorlunda ut än då. Diskussionen om läraryrkets status och kommunal eller statliga skola fortgår likväl. Hur läraridentiteten i framtiden ska se ut och om en eventuell lärarlegitimation kommer att höja kårens status får framtiden utvisa."

Hur kommer det gå med läraryrkets utveckling i framtiden? Det är det ingen som vet, men klart är att Lärarnas Riksförbund har en stor och viktig uppgift att stå upp för läraryrkets profession.

Avhandlingen läggs fram vid en disputation den 18 mars på Södertörns högskola i Stockholm.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla