Hur länge ska det gå att skylla bara på lärarna?

”Är det lärarnas fel att svenska elever inte håller måttet längre?”, frågade debattledaren Belinda Olsson och bakom henne stod det med stora bokstäver: ”IG för lärarkåren?”.

Publicerad Av

Det är en populär frågeställning efter SVT:s eget försök till så kallad skolutveckling, Klass 9A. Eller som SVT uttrycker, ”lärarna är satta under lupp”.

Man skulle kunna tro att SKL och skolhuvudmännen lagt beställning på serien och debatten hos SVT. Allt för att skjuta ansvaret ifrån sig, det ansvar för skolan som man så gärna ville ha för tjugo år sen. Bakgrunden är dock allvarlig där svensk skola halkar neråt i flera mätningar.

Att det egentligen är skolans huvudmän som har ansvar för kvalitén tycks ingen tänka på.  Idag är det så att varje kommun, varje skolhuvudman, varje skolledning ska ta ansvaret. Men har det blivit så att ingen känner konkret ansvar för den övergripande nivån.

Bilderna som gavs under debatten spretade åt lika håll. Det var slående att vissa lärare som deltog, som den numera riksbekante och självsäkre matematikläraren Johnny och hans kollega Patrik, ansåg att de var bra lärare, även med visselpipor som ”pedagogiska tricks” …

Men den skärpte eleven Ernst menade att alltför många lärare inte verkar intresserade av sitt uppdrag och inte är inspirerande och entusiastiska. Han hade höga krav och menade att: ”Pedagogiken är undermålig.”

Föräldern Ulrika sa: ”Jag upplever att lärarna inte får vara lärare, utan går in i en föräldraroll”. Hon menade att skolan blivit för mycket av en uppfostringsanstalt och att för lite tid ägnas åt undervisning, skolans kärnuppdrag i ett modernt samhälle. Men idag får en lärare inte lov att vara lärare utan ska bedriva föräldraverksamhet.

Lärarstudenten menade att hon på lärarhögskolan inte får lära sig tillräckligt om det didaktiska, alltså hur man lär ut. Den unge läraren Johnny instämde och sa han inte heller fått lära sig något om vilka metoder som fungerar när man undervisar.

Det var intressant att en som ansvarar för en lärarutbildning, som Ingegerd Palmer vid Mälardalens högskola, ansåg att det inte fanns några problem med lärarutbildningen. Utan det handlade enligt henne främst om att lärarna möter en arbetsmarknad som inte tar hand om dem.

Den som följt Lärarnas Riksförbunds arbete vet att lärarutbildningens problem har lyfts fram av förbundet. LR var först av alla tillskyndare av en omläggning av den kritiserade lärarutbildningsreformen från 2001.

Sven-Eric Liedman, som är aktuell med boken ”Hets! En bok om skolan”, underströk att det är bekymmersamt att de bästa inte söker till lärarutbildningen.

”Det är ett oerhört problem att de inte är ett söktryck till lärarhögskolan och att inte de mest meriterade söker sig till läraryrket.

”Det som lärarna behöver är ett slag aktning, men nu är de övervakade av regering, Skolverk, kommuner och så vidare. Det finns en stor misstro mot lärarna. Det tror jag är mycket farligt”, sa Liedman.

Han ansåg också att blivande lärare måste få lära sig mer om hur man beter sig som lärare, kroppsspråk och liknande. Liedman vill ha rentav ha in skådepelare som ska utbilda lärarna …

Den prisbelönte läraren Gunnar Kihlberg tyckte att standarden på lärarkåren var hög. Han ville istället för de uppmärksammade tappen i kunskapsmätningar lyfta fram att svenska elever är trygga i skolan och att lärarna har bra relationer med lärarna. Och att resultaten sjunker och att eleverna kan allt mindre får man ”jobba med”, ansåg han.

Nåväl, vad var det då som var den verkliga behållningen i debatten? Jo, det var läraren (och LR-medlemmen) Maria Settergren, som så klokt sa det viktigaste:

”Eftersom resultaten går ner, så finns det förklaringar till det. När det gäller lärarna, som är nyckeln till elevernas kunnande, så är det så att vi får allt mindre möjligheter att utföra vårt jobb på ett bra sätt.Tiden går åt till att sköta elevvård, att administrera, till att konferera, så till den milda grad att vi inte hinner tillverka lektioner. För det är att fundera och planera en bra lektion som gör att vi kan inspirera och lära elever. Den tiden har inte våra huvudmän prioriterat.

Det har inte på många år varit modernt att undervisa överhuvudtaget. Läraren har setts som en person som ska leda eleverna, puffa på dem lite. Men att undervisa, det har inte varit populärt .”

Kan det vara så enkelt att när en yrkeskår styrs av människor som inte har någon förståelse för vad denna kår egentligen producera och framförallt hur den gör det, så eroderas kvaliteten?

Är det inte så att människor utan bildning och med kalkylatorn och budgen som rättesnöre allvarligt har skadat den svenska skolan? Men liksom som så ofta tidigare så kom de undan även i denna debatt. Istället skjuts nu den enskilde läraren fram som just syndabocken.

Sven-Eric Liedman sa:

”Det är mycket farligt om vi nu fokuserar bara på lärarna. Förut handlade det bara om eleverna. Nu handlar det bara om lärarna. Men man ska inte bara stirra på lärarna.”

Detta har alltså hänt.

Först skjuts en yrkeskår i sank, genom sämre arbetsvillkor, sämre löneutveckling, sämre lärarutbildning och sämre ledning. Något som pågått under tjugotalet år. Och sedan, när situationen blir alltmer ohållbar så läggs skulden på just denna yrkeskår.

Det är en ödets ironi. Men den som betalar i slutändan är landets elever och kommande generationer. Vi betalar alltså alla med landets framtid.

Det ska bli intressant att se hur länge skolan kan debatteras utan att de verkligt ansvariga ska synliggöras på allvar. Hur länge ska de hålla att skylla på lärarna?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla