Skola på villovägar

Granskningen av skolan fortsätter i Maciej Zarembas reportageserie i Dagens Nyheter.

Publicerad Av

I den tredje artikeln i Maciej Zarembas serie i DN om skolan, ”’Man måste låta rätt gå före galet.’ En skolas kamp mot överhetenlänk till annan webbplats” fortsätter en märklig vandring i en skola som vill vara den bästa men som tappade sin mening på vägen.

En liknande berättelse har vi kunnat läsa i Gunnar Ohranders bok ”Den gudarna älskar” där humorn blandades med allvaret. Zarembas bild av skolan är surrealistisk och har givetvis kritiserats som ensidig, bakåtblickande och okunnig. Men det är svårt att inte ta Zarembas bild till sig, för den som inte behöver försvara något, utan läser med öppet sinne. Låt oss bara citera ett (längre) stycke mot slutet av dagens artikel:
”Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Jo, en sak till.Transportstyrelsen som skall övervaka att stationerna håller måttet befolkar vi med tjänstemän som är djupt skeptiska till begreppet ”mått”. Det speglar ett föråldrat synsätt på kunskap, kväver bilprovarens kreativitet och strider mot den moderna synen på trafik som språklig konstruktion.

Så här har man faktiskt gjort med skolan. Upphävda krav på lärarkompetens, högskolor där metodiken rensats ut, luftpastejer till läroplaner, fri konkurrens om elever och fri betygsättning. Samt ett skolverk som obstruerar mot statens krav på uppföljning och kontroll.

Vad jag vet har inget annat skolsystem utsatts för så många, så drastiska och så elakt samverkande reformer. Miljöförstöring vore kanske ett lämpligt ord. Det som skall ha en chans att växa måste flytta ut. Att de svenska elevernas resultat inte sjunkit mer än de gjort kan bero på att också kapitalförstöring tar sin tid. Eller på att barn lär sig en hel del utanför skolan.

Hur blev något sådant möjligt i ett så ordnat och förutseende land som Sverige? Jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på denna fråga. Det är tillräckligt svårt att förstå varje missgrepp för sig.

Läs också kulturchefen Björn Wimans krönika och återigen kan vi läsa en av säkert flera förklaringar till varför den finska skolan tycks fungera så bra:

”… nyckeln till den finska framgången tycks finnas i synen på just lärarna, som får ägna sig åt det de är bra på, nämligen att undervisa. De har färre lektioner i veckan och förlägger sin planering var och när de behagar. Till varje plats på den femåriga lärarutbildningen går det tio sökande.”

Vi ser fram mot nästa del i Zarembas reportageserie.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla