Droppen urholkar stenen

Något har hänt i skoldebatten efter att DN Kultur började publicera Maciej Zarembas granskning av skolan. Idag kan vi läsa Per T Ohlssons krönika i Sydsvenskan, ”Läraren som försvann”. Ännu en text där skolans problem kommer fram så att vanliga människor begriper och kan koppla det till sina egna erfarenheter och instämma.

Publicerad Av

Kanske är det dags att se hur droppen urholkar stenen? I alla fall kan man nog säga att dropparna på allvar börjar gröpa ur monoliten den svenska skolan.

Något har hänt i skoldebatten efter att DN Kultur började publicera Maciej Zarembas granskning av skolan.

Ohlsson lyfter (förstås) särskilt fram Zarembas fem artiklar som publicerades mellan 3 och 14 april under vinjetten Hem till skolan.

En viktig förklaring till skolans kris, som Ohlsson lyfter fram, är att skolan ”förvandlats till kommunalekonomiskt dragspel. Krisåren 1991–1995 höjdes hyrorna för landets skolor med 850 miljoner kronor samtidigt som anslagen till undervisning sjönk med fyra miljarder kronor. ”

Vidare pekar han på: ”Kvalitetsbrister inom den pedagogiska forskningen: bland cirka 120 svenska professorer i pedagogik har de allra flesta, 65 procent, inte citerats i någon ansedd vetenskaplig publikation utomlands under de senaste tio åren.”

Därtill kunskapstappen inom matematik, naturvetenskap och nu även läsning. Ja, vi har hört det förut och för varje gång ökar oron (naturligt nog).

Per T Ohlsson påminner bland annat om en annan text (på tal om att fler röster höjts tidigare):

”Redan 2001 skrev historikern och författaren Peter Englund, idag Svenska Akademiens ständige sekreterare, en ursinnig kolumn om skolan som övningsfält för ’karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det allra senaste flummet’. Offren är ’vanligt folks’ barn, eftersom barn ’från studievana hem, hem där orden och böckerna och studerandet är en självklarhet, de klarar sig alltid’.”

Men som sagt, något har hänt. De spridda oroliga rösterna har blivit alltfler. Därtill har de inte kunnat negligeras och tystas ner som tidigare. Pedagogmaffian har försvagats av egen inkompetens och av att medborgarna börjar få nog.

Ett viktigt bidrag i debatten är boken ”Kommunaliseringen av skolan”, som även Ohlsson lyfter fram:

”Tjugo års erfarenhet av den kommunala skolan är ämnet för en mycket läsvärd antologi med Christer Isaksson som redaktör. Där sätter historikern Niklas Stenlås fingret på ett avgörande tankefel bakom reformen: medborgarna upplever statligt och nationellt beslutsfattande som mer legitimt än kommunalt och lokalt. Att kommunalisera skolan var att i någon mån degradera den.”

Samtidigt konstaterar Ohlssons att något länge saknats i skoldebatten:

”Eller rättare sagt: Någon saknas.
Den skickliga läraren.”

Och han gör en elegant sammanfattning av hur debattläget varit:

”Den som knystar om fördelarna med att plugga in elementära fakta avfärdas som katedertyrann.
Den som talar högt om att lärarna borde kunna känna sig trygga i sin roll när de ingriper mot bråk och mobbning stämplas som batongviftare.
Den som anser att duktiga lärare är värda både respekt och högre lön beskylls för att vilja återgå till gamla tider, då underdåniga ortsbor lyfte på hatten för magistern.
Och den som efterlyser starkare kopplingar till forskning och ämneskunskaper i lärarkåren – till exempel via fler lektorer, det vill säga lärare med doktors- eller licentiatexamen – döms ut som elitist.”

Hans krönika avslutas med ”en personlig erfarenhet”:

”Min andra eller tredje termin i Lund på 1970-talet, i efterdyningarna från 1968, fick jag av någon anledning för mig att läsa ett betyg i pedagogik. Annorlunda uttryckt: Jag kan stoltsera med 20 akademiska poäng i ren galenskap.”

Som sagt, droppen urholkar stenen. Men det behövs många fler droppar av debatt och krav på förändringar för att något ska hända.

Utbildningsminister Jan Björklund må ha satt igång många reformer som Lärarnas Riksförbund och andra applåderar. Men ska det ske en förändring på djupet måste det ske som skedde i Tolvåkersskolan i Löddeköpinge.

Där sa föräldrarna ifrån. Det räcker nu, sa de och vände sig till staten som de menade borde ta över skolan.

Men statens representant vågade inte ta i med hårdhandskarna och gav ytterligare respit, att lägga till övriga respiter man gett … Vi får se hur det går där.

Budskapet som behöver inskärpas är egentligen enkelt:

Ge oss skolan åter. Den har usurperats av pedagoger utan insikt i skolans kunskapsuppdrag. Nu måste lärare och medborgare hjälpas åt att ta skolan åter från kommunala makthavare, från fixerade vinstmaximerare och från verklighetsfrämmande pedagoger.”


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla