Lärarnas situation har blivit ohållbar

Ingress Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Proin et malesuada lacus, at sodales neque. Aenean gravida mi sed hendrerit elementum. Morbi neque nibh, viverra ut tellus non, tincidunt sagittis lectus.

Publicerad Av

Nio av tio har fått fler administrativa uppgifter utan att andra arbetsuppgifter och ansvar har minskat. Drygt var tredje lärare har fått en sämre arbetssituation. Brist på lugn och ro för att förbereda lektioner och rätta elevuppgifter, sömnsvårigheter på grund av arbetssituationen, och en kraftig ökning av andelen lärare som har utsatts för hot eller våld på skolan.

Varför har det blivit så här? Och vem bär ansvaret?

”Ungarna” kanske någon vill hävda. Det händer ju fortfarande att man får höra en och annan senior medborgare lite barskt och nostalgiskt klaga på att det ”minsann var mer ordning och reda förr”. Då kunde man minsann höra en knappnål falla i klassrummet. Då var det ingen som bråkade på rasterna. Och då visade eleverna respekt för lärarna. Men jag är inte så säker på att det var så lugnt och harmoniskt i Sverige på det auktoritärt inspirerade 1930-talet. Jag tvivlar starkt på att skolan på 1950-talet var fri från penalism. Och jag är övertygad om att kadaverdisciplin inte bidrar till att skapa de trygga, självstädiga och kreativa människor som kommer att ha bäst förutsättningar i morgondagens samhälle.

”Lärarna själva”, skulle säkert en och annan säga. Visst, varje lärare bär ett stort ansvar för sin egen arbetssituation. Och många kämpar också på för att hålla humör och pedagogiskt fokus uppe – inte sällan med stöd av goda arbetskamrater. Men när man ständigt får ytterligare nya arbetsuppgifter som inte i första hand handlar om att höja kunskapsresultaten för eleverna, och samtidigt upplever en allt för stökig vardag – då har man inte fått schysta förutsättningar.

”Skolledarna” hojtar många. Ja, skolledningarna är givetvis direkt ansvariga för den oacceptabelt dåliga arbetssituationen för lärarna – dessa välutbildade akademiker som bär våra barns framtidsmöjligheter i sina armar. Rektorerna måste ta ansvar för – och få förutsättningar – att skapa en arbetsmiljö som gör att lärare får tid och utrymme att göra sitt jobb på ett bra sätt. Det är riktigt allvarligt att så många som var tredje har en dålig relation till skolledningen, och inte känner att de får det stöd de behöver från sin rektor.

Men skolledarna kan inte heller trolla med knäna. Allt för många skolledare sitter i en närmast omöjlig situation, klämd mellan ofta vitt skilda förväntningar från lärarna, eleverna, föräldrarna och – politikerna.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Kommunpolitikerna är ansvariga för att varje skola får tillräckligt med resurser och bra förutsättningar för att klara av både kunskapsmål och en bra arbetsplats för de anställda. Men kommunerna har ofta allt för svaga ekonomiska muskler för att klara av att både höja kvaliteten i skolan och att samtidigt svara upp mot alla berättigade krav på nya cykelbanor, renovering av bibliotek, bättre mat inom äldreomsorgen, och allt annat de ska finansiera med skatteinkomster som ofta är mycket känsliga för konjunktursvängningar.

Så då är det alltså ”systemets” fel? Ja, men bakom systemet finns andra politiker: rikspolitikerna. Där, hos herrarna och damerna Reinfeldt, Juholt, Björklund, Lööf, Romson och de andra i riksdag och regering, finns makten och möjligheten att skapa ordentliga förutsättningar för att lärarna ska få en arbetssituation som gör att de kan koncentrera sig på det de vill och kan bäst: att se till att varenda elev få så bra möjligheter som möjligt att nå kunskapsmålen och utvecklas som individer.

Problemet idag är att vi har ett olyckligt dubbelkommando i skolpolitiken: staten genomför mycket stora förändringar på skolans område – med allt ifrån lärarlegitimation till nya betygssystem och en ny gymnasieskola – men kommunerna följer inte upp detta med ökade resurser. Resultatet blir att lärarna – som så ofta – hamnar med Svarte Petter, och får bära ansvaret och de extra uppgifter som kommer med reformerna utan att få rimliga förutsättningar att klara av både det och de tidigare kärnuppgifterna.

Om hela det svenska samhället – inte bara summan av 290 sinsemellan högst olika kommuner, som det är idag – skulle ta ett gemensamt ansvar för skolan, så skulle vi kunna säkerställa att fler elever når kunskapsmålen, att fler lärare får utrymme, och därmed kraft och motivation, att göra sitt jobb på ett professionellt sätt. Det skulle gynna både den enskilde eleven, den enskilde läraren, och hela det svenska samhället. För investeringar i kunskap och utbildning är det som bygger samhällen starka idag. Det stärker konkurrenskraften. Det är den enskilt starkaste faktorn för uthållig tillväxt. Och det bidrar till att vi som samhälle rör oss framåt och utvecklas. Allt detta är något som de flesta riksdagspartier säger är viktigt. Ändå står allt för många rikspolitiker handfallna inför dagens situation. Kraften och viljan att ta tag i problemen som finns i dagens kommunala skola saknas fortfarande hos allt för många rikspolitiker. Men här finns en möjlighet att faktiskt ta tag i ett verkligt samhällsproblem, som dessutom skulle visa att man vågar lyfta blicken bortom nästa budgetproposition. Björklund har redan bejakat denna väg. S har börjat röra sig i den riktningen, men har inte vågat ta steget ända fram ännu. Och hos de flesta andra rikspolitiker saknas insikten om att skolan behöver en starkare huvudman.

Den nu aktuella arbetsmiljöundersökningen visar att kommunerna har misslyckats med att skapa acceptabla arbetsvillkor för lärarna. Då måste man vara beredd att gå vidare. Klarar inte kommunerna av att skapa en acceptabel arbetssituation för lärarna – så att de kan arbeta mer effektivt för att höja kunskapsmålen – så är det bättre vi får ett nytt och modernt statligt huvudmannaskap för skolan.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla