“Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan?”

Fredagen inleddes med ett seminarium om lärarna som lösningen på skolans problem. Ja, så kallade ju inte Dagens Samhälle, SKL:s tidning, sitt seminarium. Man hade istället medvetet valt den mer dystra och provocerande rubriken ”Har Sverige världens sämsta lärare?”

Publicerad Av

Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman förklarade nöjt att han visste vad han gjorde när han satte rubriken. På några timmar var hela seminariet fullbokat.

Platsen var Operaterrassen mitt i Stockholm vid Strömmen. En vacker plats, men det var en dyster verklighet som beskrevs av DS:s skolreporter Åse Lo Skardsgård som kartlagt lärarnas situation i dagens Skolsverige, allt från lärarutbildningen till löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor och avhoppen från yrket och jämfört situationen här med andra länder.

Hon visade hur siffrorna och diagrammen pekar åt fel håll med sänkta reallöner för lärarna och sjunkande resultatutveckling för eleverna. Det var en välkänd bild som målades upp. Välkänd och sann.

Därefter kom statssekreterare Bertil Östberg, som tyvärr något ostrukturerat gav regeringens bild av lärarsituationen i Sverige och vad som kommer att krävas för att nå ”Världens bästa skola”.

Under det följande panelsamtalet deltog förutom Östberg även skolforskaren Trevor Dolan, Stockholms universitet, Per-Arne Andersson, SKL, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Gunvor Engström, Friskolornas Riksförbund.

Det fanns en probleminsikt i panelen som diskuterade frågan om skolans situation och vad som måste göras. Men tyvärr hamnade nästan alla alltför snabbt i att hamra ut budskapet: ”Vi måste sluta svartmåla skolan! Vi måste samarbeta och ta gemensamma tag.”

Det kunde ha varit klokt, men problemet var bara att ingen tog upp grundorsaken till att skolans resultat försämrats och att lärarnas status sjunkit. Ingen ville ta ansvaret för att skolans decentraliserats i en extrem riktning i Sverige. Genom en oövertänkt kommunalisering och en oreglerad friskolereform har staten släppt kontrollen över skolan två decennier.

Och ingen i panelen hade en lösning på vad som krävs i grunden för att vända svensk skola långsiktigt. Ett undantag var Trevor Dolan som lyfte fram autonomi för lärarna som den viktigaste åtgärden. Han pekade på att skolan fungerar bäst med tillit. Det betyder att ledningen måste lita på att lärare kan och ge dem autonomi. Och ge lärare en utbildning som hjälper dem och inte stjälper dem. Dolan förvånades över att man på lärarutbildningar förmedlar och bygger på gamla forskningsrön och inte vill ta in ny forskning om bland annat psykologi och hur den mänskliga hjärnan fungerar.

En person som satt bredvid mig under seminariet och som inte är insyltad i skoletablissemanget, den välkända journalisten Monica Gunne, utbrast spontant efteråt:

”Varför tar man inte ett nationellt grepp om skolan? Problemet på alla nivåer tycks ju vara ledarskapet. Man måste fokusera på förmågan att lära och lära ut i skolan. Nu smulas allting ner i en massa olika nivåer. Det talades bara om detaljstyrning utifrån olika synpunkter. Kunskapen smulas sönder.”

Touché!

Men såväl Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Lärarförbundet, Lf, som Friskolornas Riksförbund, FR, tyckte alltså främst att man ska sluta med svartmålningen.

Men man kan fråga sig om det är svartmålning att tala om behov av högre lön och bättre resultat? Och är det inte svartmålning av viktiga skolreformer som kritiseras när de äntligen genomförs?

Slutligen, kan det verkligen vara svartmålning att vilja se staten ta ett tydligt och heltäckande ansvar för skolans kunskapsuppdrag och för lärarna? Är inte det istället just vad som behövs framåtsyftande och lösningsinriktat?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla