Tål vi inte egensinniga människor?

Poirier Martinsson skriver nämligen om en person som Lärarnas Riksförbund samarbetar med sedan flera år.

Publicerad Av

En lärare och medlem. Visserligen sedan många år inte längre lärare, utan en mycket välkänd författare. Kanske idag rentav landets mest kände författare. Fast då känd genom allt han gjort och gör utanför boksidorna.

Ja, det handlar givetvis om Björn Ranelid. I sin text, ”Mobbare tål inte Ranelids egenartlänk till annan webbplats”, berättar Poirier Martinsson om sitt möte med författaren genom ett telefonsamtal över Atlanten. Han berättar om en person som vi på Lärarnas Riksförbund också mött. En mycket vänlig, ja snäll, människa. Om än originell i sin vilja att synas och våga berömma sig själv. Dock aldrig elak eller i behov av att trycka ner andra när han berättar om hur duktig han själv är.

Det finns en förtjusande och kanske provocerande naivitet i Ranelids agerande och uttalanden. Poirier Martinsson formulerar det väl om varför denne författare både uppmärksammas och ofta hånas:

”Har han då en skruv lös? Inte vad jag har märkt. Utan tvekan saknar han spärrar när det gäller att tala om sig själv. När han kallar sig själv ödmjuk använder han ordet på ett nytt sätt (men lyssna noga: han har faktiskt en poäng!). Naturligtvis har han ett stort behov av uppmärksamhet, som han inte alltid förmår att behärska. När han drabbas av oförrätter borde han oftare tiga som svar, inte minst för sin egen sinnesfrids skull.

Men om man lyssnar på det han säger och noterar hur han beter sig, då är det framför allt en mycket anständig person som framträder, som i alla sammanhang torgför ett och samma budskap: att människan är ett mirakel, och att vi bör anstränga oss för att se detta i varandra.

Så varför hånas han av så många halv- och helkändisar? Varför väljer de att, först, bara se de egenskaper hos Ranelid som är lätta att göra sig lustig över, och därefter dessutom trumpeta sina billiga observationer till världen?

Jag har en aning om varför. Björn Ranelid är en annorlunda människa och en lättsårad människa. Mobbare har i alla tider sniffat upp sådana byten, funnit dem oemotståndliga. Det gäller också vår tjattrande klass, där alla framhäver sin egen starka egensinnighet – fast på exakt samma sätt.

Ranelid är egensinning på riktigt. Det tolereras inte.”

Det är sorgligt om det är så att vi inte har plats för egensinniga människor eller primadonnor i vårt offentliga rum. Men å andra sidan inser jag att vi kanske just har det? Ranelid blev ju ändå framröstad till finalen i Melodifestivalen. Fast då inte av  "halv- och helkändisar" utan av svenska folket - och de är ju inte det sämsta…

Exemplet Ranelid är nog värt att ha med sig när vi talar om mobbning i skolans värld. Samma regler styr oss där som i det offentliga rummet, som överallt annars. Det gäller att kunna släppa rädslan för att bli bortgjord och därmed rädslan för andra. Och fundera över behovet att trycka ner den som kan upplevas provocerande.

Viktigast är nog att fundera vad i oss som skräms eller oroas av en person som lagt ner alla skydd och träder fram som den han är, egensinnig och utan baktankar.


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla