Till de motsträviga, konservativa och räddhågsna

Ingress Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Proin et malesuada lacus, at sodales neque. Aenean gravida mi sed hendrerit elementum. Morbi neque nibh, viverra ut tellus non, tincidunt sagittis lectus.

Publicerad Av

Ledaren "Pendelns tyrannilänk till annan webbplats" lyfte fram det kan ses som "en svensk tradition av radikalism. När vi gör något gör vi det grundligt. Det är i vissa lägen en styrka."

Tidningens ledare menar att hel del av de många skolpolitiska reformerna är en reaktion på missförhållanden och på att svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar sedan slutet av 1990-talet fallit stadigt. Men DN väljer att inte vilja gå för långt i att åtgärda problemen. Å ena sidan skriver man:

"En på sitt sätt naturlig fortsättning på statens framflyttning av positionerna inom utbildningspolitiken vore att återförstatliga skolan. Det är en linje som Folkpartiet och Vänsterpartiet driver. I sin artikel på DN Debatt i söndags förordade även Per Thullberg, som var Skolverkets generaldirektör 2003–2010, ett sådant steg.

För det första menar han att staten redan tagit tillbaka så mycket av ansvaret för skolan att det kommunala huvudmannaskapet har tömts på sitt innehåll. För det andra ifrågasätter han att lokal variation och skillnader i prioriteringar är något önskvärt; för en verksamhet där likvärdighet är idealet är statligt huvudmannaskap att föredra."

DN medger förbehållslöst att det som här saknas inte är logik, men menar å den andra sidan att det behövs en mer analys av hur ett förstatligande i praktiken skulle förbättra undervisningen.

Man påpekar helt riktigt att:

"Kommunaliseringsreformen i början på 1990-talet genomfördes i bitter konflikt med en stor del av landets lärarkår. Göran Persson som då var skolminister var inte den som hittade på det hela. Även andra länder decentraliserade ansvaret för skolpolitiken. Enligt rådande tidsanda var statlig detaljreglering mest ett hinder. Om staten överlät ansvaret för lärartjänsterna till kommunerna så skulle verksamheten både kunna drivas mer rationellt och få högre kvalitet."

DN skriver också riktigt att Sverige på några år gick från att ha ett mycket enhetligt skolsystem till att få ett där staten i realiteten abdikerat från sitt ansvar för skolan. Men man menar att "återtåget från denna extrempunkt inleddes redan efter några år. Omläggningen var nödvändig. Men de som nu vill radikalisera den nuvarande politiken ytterligare – återförstatligande är bara ett av många tänkbara sätt – har bevisbördan."

Om man verkligen vill ha förståelse för denna sin "vänta och se-linje" bör nog DN ge svaret på exakt hur långt det ska gå i försämringar av skolan innan man medger att det krävs en statlig skola fullt ut.

Per Thullbergs logik är nämligen ofrånkomlig:  När skolan i praktiken inte längre kommer vara kommunal, utan staten återtagit greppet i praktiken på så många håll, så finns det ingen mening i att låtsas att kommunerna styr skolan. Det enda det leder till är en osäkerhet och en tveksamhet i hur lagarna ska tolkas. Är det kommunala självstyret överordnat, eller är det skolans kvalitet och likvärdighet?

För medborgarna är nog svaret självklart. Dock inte för kommunpolitiker och alla andra som har fingrarna i syltburken och som skulle drabbas negativt av tydlig statlig styrning och ansvarstagande för skolan. Och så alla de som tycker det bara är jobbigt att rätta till fel i grunden.

Alla de motsträviga, konservativa och räddhågsna bör dock betänka att även med en statlig skola som ansvarar för kunskapsresultaten och undervisningens kvalitet, så finns det massor av uppgifter som kan ansvaras och skötas på den lokala nivån.  Det handlar enbart om skolans kärnuppdrag undervisning och kunskap.

Kunde man göra fel vid riksdagsbeslutet 1989, så kan man väl också göra rätt vid ett nytt riksdagsbeslut, säg 2014?


Zoran Alagic

Senior rådgivare Lärarnas Riksförbund

Mejla